Göteborgsposten – 16 augusti 1869, sida 1

34 Han var beväpnad med en bössa, han lade kolfven till kinden och sköt... — Uarquisen gjorde ett uppehåll och m:me Blanche återficksinog sjelfbeherrskning för utt närma sig honom. Under mer än en minut fästade hon på honom denna kalla och ihärdiga blick, som man påstår kan kufva vansinniga, derefter skakade hon honom häftigt vid armen och yttrade: — Återkom till er sjelf, min far... Ni har varit utsatt för en synvilla! ... Det är omöjligt att ni sett... den man ni menar. Blanche anade alltför väl hvilken den man var som herr de Courtomieu trodde sig ha sett, men hon vågade ej, hon kunde ej uttala hans namn. Här var åter ett fall af dessa ett oroligt samvetes feberfantasier, af hvilka Chupin led; det var samvetsqvalen som frammanade sina skräckgestalter. Marquisen fortfor: — Skulle jag då ha drömt!... Nej, det var just Lacheneur som uppenbarade sig för mig. Jag är säker derpå och beviset är, att han påminde mig om en omständighet i vår ungdom, som endast är känd af honom och mig... Det var under skräckregeringen, år 93, då han var allsmäktig i Montaignac, men jag förföljd derföre att jag korresponderat med emigranterna. Mina gods skulle bli konfiskerade, jag trodde mig redan känna bödelns hand på min skuldra, då Lacheneur, den skurken, mottog mig i sitt hem. Han gömde mig, den uslingen, skaffade mig ett pass, räddade min förmögenhet och mitt hufvud . . . Jag