Göteborgsposten – 14 augusti 1869, sida 2

upptagande en äldre komedi af finnen Berndtson Enleveringen samt en från tyskan af Iledberg bearbetad en-akts-fars Pattersson, Svensson och hans son, ha vunnit mycket bifall. Från Utlandet, Den allmänna opinionens böljslag röra sig fram och tillbaka. Det har under en följd af år betraktats såsom något mönstergildt, att regeringen i England varit fri från en mängd storartade företag, såsom telegrafer, jernvägar, kanaler och annat, hvilka i stället egts af enskilda personer. Föreställningssättet om förträflligheten häri har nästan blifvit en politisk dogm, om det finnes dogmer i någonting så skeptiskt som politiken, och mångfaldiga äro de krior och broschyrer, som framhållit det förträffliga i denna decentralisation, genom hvilken statens makt inskränkes och personligheten mera kommer till sin rätt. Märkligt är dock nu att se, huru opinionen i detta fall kastat om i sjelfva mönsterlandet. Det var först de förvånande resultaten af postverket med dess ofantliga inkomster för staten, som väckte uppmärksamheten härpå. I ett af sina senare nummer yttrar Daily Telegraph, som härvid återger en hos engelsmännen numera ganska utbredd mening, att den tid ej skall vara långt aflägsen, när äfven jernvägarne icke längre skola vara enskilda bolags, utan det gemensamma helas egendom. Statens förvärfvande af telegraferna anger riktningen för den ytterligare utvecklingen af våra dagars mest fruktbringande ide, att staten ej är någonting annat än allas agent. Då konungar gjorde anspråk på alt regera med Guds nåde, då Ölverhuset representerade en hämmande oligarki, då Underhuset valdes af ett såtal, då var det ganska naturligt, att Englands radi kala skulle motsätta sig all inblandning af staten i folkets angelägenheter. Men nu äro folket och staten ett. Allt, hvad staten vinner, förvärfvas af folket. Derför böra i våra dagar staten, som representerar alla, så fort om möjligt öfvertaga den verksamhet och den vinst, som nu är dessa stora bolags, hvilka representera ett fåtal. IUvarje öres vinst som dessa bolag göra, skall rikta ett visst antal spekulanter; hvarje vinst, som posteller telegrafverket gör, skall rikta hela nationen, ty det skall öka våra inkomster och dermed äfven minska den allmänna beskattningen. Men innan vi kunna göra mera i denna riktning, bör vår civila förvaltning i mycket reformeras. Det skall ej vara tillräckligt att fylla våra byråer med flitiga unga män: vi måste i spetsen för dem ha ansvariga och handlande chefer, med ökade rättigheter och utvidgadt ansvar. Vi äro nog lyckliga här i landet att redan ha under statens kontroll både jernvägar, post och telegrafer. Men samma känsla eller instinkt, som enligt Telegraph beherrskar de radikala i England, synes ätven beherrska de radikala och andra i vårt eget land, hvilka sträfva efter att spränga de enda egentliga, stora bolag, som här finnas, penningbolagen, de enskilda sedelutgifvande bankerna, för att indraga dem under staten, så att deras vinst öfverflyttas från de få till alla. Utan att här yttra oas i denna sak, vilja vi dock påpeka den egendomliga företeelsen af hvarandra så motsvarande böjelser och känslor, som de hvilka nu yppa sig inom den allmänna meningen i det nyligen reformerade England likasom i det för ej längesedan genom representationsförändringen reformerade Sverige. I de katolska länderna visar sig en härmed beslägtad tendens i folkens skarpt framträdande ovilja mot klosterinrättningarne, hvilka man fordrar att få ställda under statens uppsigt. I Österrike lyssnar man till folkets vilja nu för tiden, och har en at medlemmar ur de olika ministerierna bildad komite fått i uppdrag att nppsätta ett lagförslag, som stöller klostren under den vanliga töreningslagen. Vi omtalade häromdagen, att ett nytt dominikanerkloster inrättats I Moabit vid Preussens protestantiska hufvudstad Berlin. Men äfven här synes solket retadt öfver hydrans tillväxt. I Sondags samlades talrika hopar utantör klostret. Alla fönstren inslogos och portarve uppbrötos. Sjellva munkarne kunde endast med knapp nöd genom flykten rädda sig från folkets ursinne. Talrik polis måste infinna sig, för att skingra massan. Det är ohyggligheterna i Krakau, som verkat detta. Påtven går emellertid under allt detta och låtsar om ingenting samt knogar ifrigt på dev minnesmärke, som skall till minne af kyrkomötet komma att uppföras i Rom, Påtven vill neml. inviga det, innan de till mötet samlade biskoparne ännu afresa. ULUnl. planen derför skola på en marmorsockel, som bildar basis, namnen å alla i Rom tillstädesvarande biskopar inskrifvas. Deröfver reser sig en pedestal, omgitven at fem figurer i marmor, föreställande de fem verldsdelarne såsom symdolen för katolicismens utbredning. På denna piedestal reser sig den pelare af afrikansk marmor, som nyligen påträffats vid grätaingarne i emporium. Det otta så ironiska ödet kommer kanske och spelar påfven det sprattet att göra märket till ett grafmonument öfver qvarlefvorna af ett saligen afsomnadt verldsligt påfvedöme. Från Spanien skrifves, att partiledarno Cabecilla och kstarius trängt från franska gräni can in Cäafalanjian agh der MNMdat ett 400