Göteborgsposten – 13 augusti 1869, sida 2

gårdar, var han sig lik ... baka . .. Betjenten vidrörde med fingerändan sin panna under det han talade. — Ni förstår mig ju, eller hur? Då han kom tillbaka, var förnuftet försvunnet! ... — Låtom oss skynda! afbröt m:me Blanche. ö Utan att invänta den bestörta tant Medie, be sig springande tillbaka mot slottet. — Hr marquisen? frågade hon den förste betjent som hon blef varse i vestibulen. — Han är på sitt rum, min fröken ; man har lagt honom, han är något lugnare nu. Den unga damen skyndade till marquisens rum. Han satt på sin säng med afryckta skjortärmar och två domestiker bevakade hans rörelser. Hans ansigte var blekt med stora blåaktiga flickar på kinderna ... Hans ögon rullade vildt och en hvital sradga trängde ut ur munnen. Svetten flöt i stora perlor nedför hans ansigte och likväl frös han. Emellanåt skakades han af en spasmodisk ryckning häftigare än decembervinden skakar de aflöfvade grenarne. Han gestikulerade, yttrade osammanhängande ord med en röst som än var dof, än skärande. Sin dotter kände han dock igen. — Du här, utbrast han, jag väntade dig. (Forts.) Nåväl! ... när han kom tillgaf hon ktig