Göteborgsposten – 12 augusti 1869, sida 1

WC— .————7— — Der är Courtomicu, den Åblodhunden! Man trotsade honom som en tyrann, fordom fruktansvärd, men of hvilken man ej mer hade något att frukta. — Det kan ej vara det gamla dumhufvudet, hertig de Sairmeuse, som manövrerat så slugt, upprepade herr de Courtomieu ... Någon har varit hans rådgifvare, men hvem? ... Hvem? M:me Blanche anade det alltför väl. Liksom Marianne kände hon igen Martials geni. — Ah!.. jag bedrog mig ej, tänkte hon; han är just den öfverlägsne man jag trodde honom vara... Att vid hans ålder kunna draga min far vid näsan, denac erfarno och sluge politiker! Men tanken härpå ökade hennes smärta och förbittring. Hon senomskädade Martials afsigter. IIon insåg att om han gått ifrån sin vanliga högdragna bekymmerslöshet, var det ej för ulltredsställelsen att störta marquis de Courtomieu. — bet är för att behaga Marianne, tänkte hon med raseri i hjertat. Det är hans första steg för att komma i gunst hos donna varelses vänner... Ah! hon förmår allt öfvor honom och så länge hon lefver har jag ingenting att hoppas ... Men tålamod . Hon hade verkligen tålamod, väl vetande att den som vill utkräfva en säker hämnd bör veta att vänta, förställa sig, göra sina förberedelser, men ej gå häftigt tillväga... Huru hon skulle hämnas visste hon ej, men hon visste att hon skulle hämnas, och redan hade hon kastatt ögonen på en man som hon trodde skulle bli ett villig