Göteborgsposten – 11 augusti 1869, sida 2

— Han skulle kunna rädda mig, utropade hon, om han visste, om han på något sätt kunde bli underrättad... Hon hade ej tid att dröja; hon skref genast till den gamle läkaren och uppdrog åt en gosse i trakten att bära hennes bref till Vigano. — Herrn svarade att ni kan räkna på honom, sade den unge kommissionären vid sin återkomst. Samma afton hörde Marianne verkligen någon klappa på porten. Det var verkligen denne vän som kom till hennes hjelp ... Han qvarstannade fjorton dagar hemligen i Borderie ... Då han en morgon före dagningen lemnade huset, bar han under sin vida mantel ett barn — en gosse — om hvilket han med tårar i ögonen lofvat att taga våd, såsom om det varit hans eget barn. Ingen menniska i trakten hade ringaste aning om denna tilldragelse. M:me Blanche hade behöft upybjuda hela sin viljekraft för att iakttaga on lugn och värdig hållning då hon lemnade Sairmeuse. Den rysligaste vrede kokade inom henne, under det hon med melankolisk värdighet talade om undergifvenhet och förlåtelse . .. Ah! om hon endast fått följa sitt hjertas ingifvelser ... Men hennes okufliga fåfänga upptände hos henne samma heroism som gladiatorns, hvilken på arenan dog med småleendet på läpparne ...