Göteborgsposten – 11 augusti 1869, sida 1

—— —— — —— — ——— hört dessa betraktelser framställas på ett sådant sätt, skulle Sairmeusees notarie fått tillbringa en obehaglig stund... Tillochmed Mariannes undergifvenhet höll ej ut härmed. — Ni glömmer hvad som fört mig hit, min herre, yttrade hon, ni säger ingenting om hvad jag bör göra ? — Saken skall snart bli klar, svarade notarien; men vi måste först träffa fredsdomaren för att af honom få tillstånd till förseglingens brytande. Samma afton hade Marianne trädt i besittning af Borderie. Hon var ensam i Chanlouineaus hus, ensam! ... Då natten kom öfverfolla hon af en darrning. Det förekom henne som om en af dörrarne skulle öppnas, som om denne man, hvilken så högt älskat henne, skulle framträda och bon höra hans röst, liksom hon hört den för sista gången i hans fängelse. Hon steg upp, förjagade dessa dåraktiga fantasier, tände ett ljus och vandrade igenom detta hus, som för framtiden skulle vara hennes. Långsamt gick hon igenom alla rummen i bottenvåningen och steg slutligen upp i det rum i första våningen, som Chanlouineau gjort till sin kärleks tabernakel. Allt var der ännu mera storartadt än han sagt. Den sparsamme bonden, som för sin egen person lefde så ytterst måttligt, hade nedlagt tolf tusen franos på att smycka denna åt hans gudom helgedom. — Huru högt älskade han mig ej! mumlade Marianne. Men hon hade ej rättighet att låta sina känslor öfver