Göteborgsposten – 9 augusti 1869, sida 1

— Lätom oss ej anklaga honom, yttrade hon, innan vi veta om han verkligen är brottslig. — Hvem skulle då vara det? — Min bror, herr kyrkoherde, min bror som hos Maurice väckt denna passion... Min stackars fars hat mot Sairmeuserna förde honom till schavotten, nåväl! min fars hat var svagt jemförelsevis med Jeans... Hans hat är af det slag som aldrig mattas, som alltjemt växer och beröfvar en tillochmed den fria viljan ... Abbå Midon skakade på hufvudet. — Betyder föga hvem som är den brottslige, afbröt han, felet är i alla fall omöjligt att reparera . ... Men ni misstar er; under hela den tid Jean varit här, har han aldrig, som jag hört, talat om Sairmeusena, och då man hatar... — Jean tillhör de menniskor som ej tala om sina känslor, herr kyrkoherde, som veta att vänta tjugo år, om det gäller, på det önskade tillfället och som handla då man minst anar det... Då jag tänker på hans föregående uppförande, blir jag förfärad öfver hans förmåga att förställa Big ... Hon tystnade... Ett svagt qvidande förrådde, att baronen utan tvifvel vaknat: abbe Midon och m:me dEscorval skyndade sig tillbaka till den lilla vinden der den sjuke låg. Deras sista ord då de lemnade Marianne var ett uppropande af hvad Poignots son yttrat: Åi morgon. Följande dag fick man verkligen höra omtalas det möte som egt rum på Recheheden. En bonde, som på