Göteborgsposten – 7 augusti 1869, sida 2

kättegangsoch Polissaker. Poliskammaren. Medan folk emigrerar från ett land som är så fattigt, att det icke är värdt att lefva i — oberäknadlt, det förstås, obehaget för Jöns och Matts och Per och Pål att icke få styra landet så, som deras insigter i statsvåsendet gifva vid handen — så roa sig andra härstädes med att fiska äkta perlor. Sådant zör man emellertid blott då man har lediga stunder, och lediga stunder bland arbetsklassens nyliberala, d v. s. hamnbusar och lösdrifvare, det är detsamma som de tillfällen, då man ej har lust att göra ingenting eller att ställa Sveriges horoskop efter häderneslandets horisont. Så hade Lars Johan Arvidsson från Sallla socken och Peter Ma on från samma trakt i Hallandseltvarne också fiskat äkta perlor, och begåfvo de sig derefter med sin fångst till Göteborg. Matiasson sålic sin för 4 rdr, icke så illa för det arbete han haft. Huru mycket Arfvidsson fick för sina perlor har han icke uppenbarat för menskligheten. Matiasson beslöt förståndigt nog att använda sina penninsar till inköp af ett par stöslar. Han hade utvalt ett par, men olyckligtvis kostade detta sex rdr, och M. hade ej mer än hvad han fått för perlorna. Han vände sig derföre till kamraten Arfvidsson, hvilken han sett vara innehafvare af penningar, och bad denne om ett lan. A. lemuade honom vänskapligt en semriksdalerssedel, men denne befanns vara falsk. Förtörnad öfver ett dylikt svek under vänskapens och hjelsamhetens täckmantel anmälde M. saken i bolisen. Årfvidsson togs i förhör och förklarade att han sjelf för 14 dagar sedan mottagit den sedel som skulle vara falsk af en bondson Peter Månsson i hans hembygd. Denne Peter skulle vid detta tillfälle betala en gammal skuld, men hade då så Svekligt störtat en vän i förderfvet. Då målet blifvit utageradt vid rådhusrätten, dit det af poliskammaren remitterades, skola vi redogöra för utgaången af denna sak, sammanspunnen af vänskapstjenster och falska sedlar. — Skrådderiarbetaren J. F. Bergqvist, som för fem eller sex år sedan var delaktig i ätskilliga Söolder vid Breda vägen, hvilka efterföljdes af en mordbrand, som anlades af den egentlige tjutven, hade för a dagar sedan lyckats inpraktisera sig i Lorensbergs park utan att väcka uppmärksamhet hos Argus vid porten. Vid 10-tiden aftägsnade han sig åter från stället. Man vet icke om han, mera än hyggligt folk, lyckats vinna hrr vaktmästares och kypares gehör på det stället och alltid förutsatt att han begärt något — blifvit serverad. Säkert är emellertid att han vid atlägsnandet stoppat på sig 5 st. toddyskedar af nysilfver. hvilka stått i glasen på ett bord. Polisen lyckades snart att få reda på den för andra resan stöld straffade karlen, som verkligen på senare tider lärer afhållit sig från förgripelser mot nästans egendom, men hvilken, såsom det med straffade personer så ofta händer, under intlytelsen af ruset begått ett nytt brott. Vid förhöret erkände han att han erinrade det han tillgripit tvenne af skedarne, men att han ej ihågkom det han tagit de trenne andra. Målet remitterades till rådhusrätten. rån Stockholm. kIOUIig bragd. I Dagbl meddelas följande: Inom egendomen N:o 36 Stora Badstugatan ä Norr, tillhörig bagaremästaren Reinhold, har den 2 d:s på aftonen emellan tvänne hos honom anställde arbetare, bagaregesällerna Nils nlund och (Georg Lampe. denne senare tysk till börden, förefallit ett blodigt uppträde, hvilket medförde den sorgligaste påföljd. Klockan omkring 7 på aftonen, då Färnlund kom ned i bageriet för att gå i arbete, funnos före honom der Lampe och ett par andra kamrater, hvarvid lärnlund genast började öfverhopa L. med förebraelser, för det icke denne gjort undan hvad han skulle göra, och slutligen tilldelade han L. ett slag så att denne föll framstupa mot baktråget. Lampe reste sig dock åter och drog sig baklänges undan för Färnlund, som riktade flera slag mot Lampe, hvilka han dock afvärjde. Slutligen kom L. upp i ett hörn, alltjemt efterföljd af F. som nu rusade på och fattade L. om strupen. På den plats L. nu befann sig hade han nära till hands en knif, hvilken han annars använde i arbetet, och den olyckliga tan