Göteborgsposten – 6 augusti 1869, sida 3

HA Å1! 7111! HU FcU MPPIJ Öol Ö 411617 på hvilken samarbetets frihetsbyggnad skall kunna stadigt uppföras, med trygghet för att kunna möta framtida samhällsstormar, de må nu rasa huru vildt som helst. Ett bidrag härtill är den Lyckans Filosofi af Paul Janet, hvars öfverflyttande till vårt språk vi härmed ha det nöje att anmäla. Det är en, om vi så få säga, praktisk filosofi, som här predikas och hvilken vi skulle vilja allvarligt lägga på läsarens minne, och vi kunna ej nog uppmana dem, som ännu söka efter den sanna lyckans problem, att taga denna bok i hand och följa författarens snillrika, i en behaglig och ledå-t stil aflattade utveckling deraf. Förf. säger i sitt företal bl. a.: Det finnes en sann och en falsk lycka, eller, för att uttrycka mig noggrannare, en graderad skala, hvilken börjar vid den obetydligaste lyckan och leder till den ådlaste och fullkomngaste. Den ideala lyckan för menniskan, sådan hon är, skulle vara den, hvilken vore sammansatt af alla dessa till fullkomlighet och förträfflighet hvarandra underordnade arter af lycka. Jag tillägger, att på ingen af dessa grader lyckan icke blandar sig med nöjet, och att dess sanna källa ligger i ökrandet af våra förmögenheter och utvecklingen af värt väsendes krafter. Det är icke tillräckligt, att menniskan utvecklar sina förmögenheter, för att vara lycklig. Hon måste utveckla dem fritt och utan kalder , eller åtminstone måste hon icke röna större hinder, än som behöfves för att ega en litlig känsla af sin verksamhet. När denna verksamhet motarbetas af de yttre tingen, eller när vår själs olika krafter kämpa sinsemellan och skada hvarandra inbördes, lider själen, och detta lidande, som icke är oförenligt med nöjet, är det emellertid med den rena och oblandade lyckan: frånvaron af smärtan, det vill säga lugnet, friden, hvilan, är för alla menniskor ett lyckligt lifs nödvändit a slutsten; detta är det tillstånd, hvilket de eftersträfva såsom slutet på deras strider och arbeten, och som tillochmed stundom, ehuru mycket sällan, åtföljer verksamhetens utöfning. Lyckan till sin absoluta ide är således sammansatt af tvenne vilkor: å den ena sidan den inre verksamheten, utvecklingen af vårt väsende i alla dess grader, å den andra harmonien, jemnvigten mellan våra förmögenheter; den är en sammansättning af verksamhet och ro, af rörelse och hvila. Men af dessa båda vilkor är det senare, neml. det fredliga och harmoniska tillfredsställandet af alla våra förmögenheter, icke af denna verlden, eller är här åtminstone endast öfvergående och mycket ofullkomligt Tillochmed om menniskan genom visheten skulle vinna frid i sitt inre, skulle hon snart se den förstörd genom sammansättningen med yttre ting: den fullkomliga lyckan är således här nere en chimer, och det enda, som är oss tillåtet att uppnå, är en omtvistad och bestridd lycka, der handlingens glädje har försteget framför hvilans nöjen och der smärtan med nödvändighet har sin plats. Det kan tillochmed hända, ty så nära är smärtan förenad med värt väsende, att menniskan, för att uppnå en högre grad at fullkomlighet. vilkoret för en högre lycka, är tvungen att fördraga större lidanden, och att hon är på samma gång lyckligare och eländigare; kanske måste det så vara, ty hvarje handlingens princip är en smärtans princip, och ju mera menniskan växer till och utvecklar sig, desto större yta erbjuder hon at de yttre tingens anfall. Aristophanes? lustspel Foglarne. Ötversättning at IIjalmar Säve. Helsingborg, N. Jönsson. Denna med Svenska akademiens andra pris belönade öfversättning af Aristophanes lustspel, i hvilket denne diktare nästan starkast individualiserat sig och sitt skaldskap, är i sin svenska drägt iklädd en ganska smaklig form, älven der öfversättaren måste återgifva den något förvridna grekiska smaken med halsbrytande ordsammansättningar, hvilka för våra öron, som vants vid de korta och omedelbara orduttrycken, alltid äro något stötande. Öfversättningen är företrädd af en upplysande inledning och med talrika texten förtydligande noter är arbetet dessutom späckadt. Vi antaga för gilvet, att detta arbete ej skall komma att sakna afnämare, isynnerhet hos en bildningssökande ungdom. Af Nenniskoslägtets Kulturhistoria, en allmän verldshistoria lämpad efter nutidens behof af G. Friedr. Kolb, öfversättning, ha vi mottagit 3:dje häftet, innehållande fortsättning al forntidens historia, med slutet af skildringen af grekerna och början till en dylik af ro marena. På den verksamma förläggarefirman Gyldendalske Boghandels i Köpenhamn förlag har i dagarne utkommit ett verk, hviket är förtjent al mer än vanlig uppmärksamhet, neml. Leonora Christina Ulfeldts Jammers-Minde, udgivet af Soph. Pirket Smith och försedt med ett väl utfördt porträtt af denna storsinnade och olyckliga qvinna och maka. Hon skildrar i detta sitt ÅJammers-Minde? de vexlande företeelserna i hennes fängelselif, ifrån det hon insättes i Blåa Tornet å Köpenhamns slot! 1663 till hennes frigifvande 1685, men lewnar deri ej några nya bidrag till mannens historia, förrädaren Ulseldt, såsom både svenskarne och danskarne kallat honom. Boken är väsentligen al kulwrhistoriskt intresse, vittnande om det höga, hvad angår konsten att uttrycka sina tankar i såväl bunden som obunden stil ovanliga mått af bildning, som för sattarinnan egde. På samma törlag har utkommit 18—19 häftet af Fr. Barfods Fortellinger af Fedrelandets llistorie, innehållande slutet af detta förträfsliga verk, som i fullt mått förtjenar en allmån spridning äfven här i landet, motsvarande den som det redan länge åtnjutit i Danmark, isynnerhet som det är hället i denna mot ett enigt Norden kärliga anda, hvilken skall en gång kasta ett nytt ljus öfver mycket i vår historia. Det föreliggande häftet omhandlar äfven det sista dansk tyska kriget och slutar med srägan för dagen: den nyligen fullbordade förmälningen mellan kronprins Fredrik och prinsessan Lovisa, hvartill han anmärker, att det