Göteborgsposten – 6 augusti 1869, sida 2

utropade han från tröskeln. Det är jarnibleu! den enda giltiga ursäkt ni kan förebiära ... Men Martial, som väntade sin fars besök, hade haft tid att förbereda sig derpå. — Tvärtom; jag har aldrig känt mig så sund till själen, svarade han... Värdigas tillåta mig en fråga: är det ni som skickat soldater till det möte som Maurice dEscorval och jag utsatt? — Marquis! ... — Godt! ... det är sålunda en ny nedrighet af marquis de Courtomieu?... Hertigen svarade ej. I trots af sina fel och laster hade denne högmodige man bibehållit de väsentliga egenskaper, som utmärkte den gamla franska adeln: trohet i att hålla ett gifvet ord och en beundransvärd tapperhet. Han fann det helt naturligt att Martial skulle slåss med Maurice ... Han ansåg det oådelt att skicka soldater att gripa en loyal och förtroendefull motståndare. — Det är andra gången, fortfor Martial, som denne usling försöker att vanhodra namnet Sairmeuse. För att man skall tro mig då jag försäkrar det, har en brytning med hans dotter varit nödvändig... jag har brutit med henne. Jag ångrar det ej, ty jag gifte mig verkligen med henne af undseende för er, af svaghet, emedan jag nödvändigt måste gifta mig och emedan alla qvinnor, utom en som jag ej kunde få, voro ingenting för mig... Men detta lugnade ej hertig de Sairmeuse. — Detder är en mycket vacker sentimental galimatias,