Göteborgsposten – 6 augusti 1869, sida 2

tynger på honom... Jag hyser intet kat mot Martial, jag önskar er ej annat än godt, herr hertig ... Måtte ert samvete kunna förläta er liksom jag förlåter or ... Farväl!... Detta sades i så fullkomligt uppriktig ton, att herr de Sairmeuse först ej visste hvad han skulle tänka. Med bestört min såg han marquisen och hans dotter aflägsna sig och de voro redan långt borta då han utropade: — Den skrymtaren! han tror sig ha narrat mig!... Narrat! .. Herr de Sairmeuse var så långt ifrån att vara narrad, att hans nästa tanke var denna: — Hvad menar han med denna komedi? Han sade. att han förlåter mig... sålunda har han i sinnet att spela mig något fult spratt! ... Denna öfvertygelse uppfyllde honom med oro. Han kände sig sannerligen ej ega styrka att i trolöshet hålla marquis de Courtomieu stången. — Men Martial skall hjelpa mig .. Jag måste träffa Martial!... Hans oro och otålighet voro så stora att han med egen hand hjelpte till att spänna för vagnen, Bom han befallt fram, och han fattade tömmarne för att köra sjelf. Urder det han ursinnigt piskade sina hästar, försökte han att tänka lugnt, men de mest stridiga ideer korsade sig i hans hufvud, han kunde ej se klart, och den snabba farten satte hans blod i hastigare omlopp och upplifvade hans vrede. Ian inträdde som en orkan i Martials rum. — Jag förmodar att ni blifvit vansinnig, marquis! utropade han...