Göteborgsposten – 4 augusti 1869, sida 2

Från Utlandet. Det skulle vara lustigt nog, om det icke i och för sig hade en sorglig bakgrund, att se, huru den klumpiga ryska politiken får migrän, ty det är med den som med Mefistofeles: oaktadt all sin fernissa och sin hala slughet, kan den likväl icke komma ifrån den grolfva kosacknäfven, hvars skapnad ingen från vesterns civilisation stulen glacthandske mäktar dölja. Efter att hafva med diabolisk grymhet släckt det polska upproret i dess eget blod, sökt att uttrampa den sista gnistan ännu qvarlefvande polsk nationalitet, ansträngt sig för att utrota sjelfva språket och fädernas relgion; efter att hafva förvandlat ett land, som på sin tid företedde en bild af rörligt lif, der glädjen bodde hemma, der ej blott mazurkan ulskades, utan äfven den anonyme skaldens fosterländska hymner och en Chopins fantasier i harmoniskt klingande toner, till en de lefvande dödas kyrkogård; efter att hafva förtoljt ordets män och forjagat dem antingen ull ett äfventyrligt lif vid Seinen, i det bullrande Paris, eller till fångarbete i Siberiens blygrufvor under knutpiskans inverkan — — står kosacken grinande af harm och förbittring öfver, att den lilla återstod af press, som ännu sinnes qvar i det olyckliga landet, icke skrifver ledande artiklar om den herrliga petersburgska politiken och ställer denna i en prisande dager. Kosacken slår sitt offer till döds: han fröjdar sig öfver att höra dess jemmerskri — men han känner sig ännu icke belåten. Han stär nu tillochmed öfver en Muraview i grymbet: han vill, att den slagne skall loforda visheten i denna Åsaderliga poliiik, som ej vet något bättre sätt att bringa ett folk till lugn och tystnad, än att mörda det, ej besinnande att den polska anden icke kan dödas, utan skall åter resa gig ur sin bäddade graf med ett ve öfver sina förtryckare. Det finnes helt säkert inga tidningar i hela verlden, som egna så stor del af sitt utrymme åt noiiser utifrån som de polska tdningarne i Warschau. Den inhemska politiken är omsorgsfullt utesluten från dessa tidn ngar, och detta af ett mycket vigtigt skäl: neml. derför att censorerna ej vilja tillåta någon ogynsam kritik af regeringens handlingar, under det att det är temligen sällan som regeringen gör något hvilket en polsk journalist skulle vara hugad att berömma. Denna sakernas ställning har tilldragit sig uppmärksamheten af de ultra-ryska tidningarne i Pebersburg och Moskwa, hvilka uttrycka stor harm öfver den brist på intresse för de ryska angeligenheterna, som befolkningen i Warschau utvecklar; och resultatet är töljande herrliga officiela dekret, hvilket förtjenar att in extenso meddelas, såsom på samma gång komiskt och vittnande om vanmakten hos ätven den råa maktens ypperste reprentant: Nägra af de tidningar, som utkomma i kejsardömets hufvudstad, hafva med skäl anmärkt, att den polska pres en i Warschau låtsar sig vara okunnig om allt, hvad som angår Ryssland. Denna press vill icke ens veta af hvad som tilldrager sig bär under dess egna ögon. Så t ex. har ingen polsk tidning i Warschau omnämnt med ens några få ord den vigtiga händelse, som igår timade — neml.gen invigningen af den nya ortodoxa ryska kyrkan i förstaden Praga. Direktören för censuren hoppas, alt utgifvarne af tidningar och andra periodiska skrifter i Warschan skola inse det oriktiga i att med tystnad förbigå händelser, hvilka tima inom det rike, hvaraf detta land blott är en ringa del. Detta är den råa maktens officiella tiggeri hos det tryckta ordets representanter om blott några få rader om hvad den förra gjort och gör. Naturligtvis skall den kejserliga purpurn tigga förgäfves, ty ingen polack skall så ja sin penna. Vända vi oss ifrån Warschau till Paris, så eger der ett nästan motsatt förhållande rum, i det att tidningarne der nästan för mycket sysselsätta sig med de inre angeligenheterna, alldenstund de gifva offentlighet åt de hvarandra mest motsägande rykten om regeringsåtgärder i den ena eller andra riktningen. Deremot egna de blott en flyktig upp märksamhet åt företeelserna inom andra länder. Frankrike — voilå tout! Häraf följer å andra sidan en viss ensidighet och politisk omogenhet, hvilken skadar i någon mån, då det gäller den egna utvecklingen till frihet. Om t. ex. Frankrikes allmänhet hade lärt sig, hvad folkets kontroll öfver ett lands finanser vill säga, så hade för visso ej en så bekym