Göteborgsposten – 3 augusti 1869, sida 2

slöja och sin krona af orangeblommor och i ett utbrott af vansinnigt raseri trampade hon dem under fötterna ... Hon skulle ha velat gifva sitt lif för en sckund af Guds allmakt, för att kunna med sin blotta vilja tillintetgöra alla dessa menniskor, som i går lågo vid hennes fötter, men i dag fegt öfvergåfvo henne, de uslingarne... Musikanterna spelade ännu alltjomt, mer och mer ökande takten af valsen liksom för att med ironin råga Hon gick fram till orkestern och befallde dem tiga. En betjent gick genom rummet, hon hejdade honom. — sSläck öfverallt! ... sade hon, som om hon befunnit sig hos sin far i Courtomieu och ej i Sairmeuse. Man lydde, och blek, med utslaget hår och vildt blickande ögon sprang hon till den lilla salongen der uppträdet egt rum . Betjeningen sysslade omkring marquis de Courlomieu som ännu satt i sin fatölj. Då han afsvimmade hörde man det förskräckliga ordet slaganfall uttalas. Men hertig de Sairmeuse hade höjt på axlarne. — om allt blodet i hans ådror strömmade till hans hjerna, skulle det blott förorsaka en liten svimning, sade han. Saken var den att hertig de Sairmeuse var ursinnig mot sin gamle vän. Då han noga tänkte på saken, visste han ej ens om det var på Martial eller marquis de Courtomieu han hade mest skäl att vredgas ... (Forts.)