Göteborgsposten – 2 augusti 1869, sida 1

annan än den närgränsande skogen, der han i sällskap med korporal Bavois inväntade Jeans återkomst. Men Jean hade ej kunnat motstå frestelson att uttala detta svar, som var mera förolämpande än om han helt enkelt sagt: — Vi frukta att bli angifna! ... Beviset att Martial ej var lik sig var att han, så stolt, så häftig nu upptog förolämpningen. j — Ni misstror mig, sade han sorgset. Jean Lacheneur teg en ny förolämpning. i — Men, återtog Martial, efter hvad ni sett och hört, kan ni ej mer misstänka mig för att ha afskurit de tåg som jag bar till baron TEscorvol. — Nej... Jag är öfvertygad om att ni är oskyldig till denna låghet. — Ni har sett huru jag straffat den som vågat kompromettera namnet Sairmeuscis heder ... Det var dock fallas till den unga flicka som jag just i dag gilt mig med , — Jag har sett det!... men jag ger er samma svar: omöjligt! Jean blef verkligen öfverraskad öfver det tålamod, ; eller snarare den ödmjuka undergifvenhet Martial visade, i I stället för att bryta ut drog Martial upp ur sin ficka det papper han hemtat i sitt rum och räckte det I åt Jean. I — De som bragt den skammen öfver mitt hufvud, att man tviflar på mitt ord, skola bli straffade, sade hani dof ton... Ni tror ej på min uppriktighet, Jean; se här