Göteborgsposten – 29 juli 1869, sida 2

Darrande af oro frågade han sig sjelf hvad som fö-: restod. Han fick snart veta det. Stödd mot den förgyllda dörrpelaren till galleriet, bevittnade han det egendomliga uppträdet i lilla salongen. Han såg Martial de Sairmöuse utom sig af vrede kasta Maurice dEscorvals bref i marquis de C Courtomieus ansigte. Man skulle kunnat tro att ingenting af allt detta rörde honom, så kall och orörlig stod han med hopknipna läppar och sänkta blickar ... Men detta sken bedrog. Hans hjerta vidgades af ett slags sällhet, och han höll sina blickar sänkta emedan han ej ville, att man i dem skulle kunna läsa den omitliga gledje som strålade ur dem. Aldrig hade han vågat önska sig en så hastig och isynnerhat så fruktansvärd hämnd. Och dock var det ännu ej allt. Sedan Martial våldsamt skjutit undan Blanche, sin unga hustru, som satte sig emot hans bortgång och förtviflad hakade sig fast vid hans kläder, tog han åter Jean Lacheneurs arm. — Kom! sade han till honom. Följ mig!... Jean följde honom. De passerade ånyo genom det stora galleriet, midtibtand de förvånade gästerna; men i stället för att taga vägen till vestibulen, fattade Martial en kandelaber och öppnade en liten dörr ut en trappa. — IIvart för ni mig? ... frågade Jean Lacheneur. Martial, som redan tagit två eller tre trappsteg, vände sig om: 1