Göteborgsposten – 29 juli 1869, sida 1

— Denna afton, sade han till m:me dEscorvul, skall jag gå och hemta allt detder. Då mörkret inbrutit, insvepte han sig i en lång blå blus, dolde sitt ansigte under en bredskyggig hatt och begaf sig i väg till byn Sairmeuse. Ej ett ljus lyste i prestgärdens fönster. Bibiane, den gamla hushållerskan, var hos grannarne. Abbån trädde in i detta hus som varit hans, faun hvad han önskade och drog sig tillbaka utan att ha blifvit bemärkt... Om någon spion denna samma natt ströfvat omkring Poignots gård, skulle han ha fått höra två genomträngande klagoskri. Abbån vågade en plågsam men oundgänglig operation. Hans hjerta bårvade, men handen som höll lancetten darrade ej, ehuru han aldrig försökt något så svårt. — Det är ej på min svaga vetenskap jag hoppas, hade han sagt, mitt hopp står till en högre makt. Detta hopp blef ej sviket, ty tre dugar derefter tycktes den sårade, efter en jemförelsevis lugn natt, återfå medvetandet. Hans första blick riktades mot hans hängilna hustru, som satt vid haus hufvudgåärd, hans första ord var efter hans son. — Maurice? . .. frågade han. — I säkerhet! ... svarade abbe Midon. Ilan bör vara på väg till Turin II err dlescorrals läppar rördes, som om han mnumlat en bön och i svag ton yttrade ban: