Göteborgsposten – 29 juli 1869, sida 1

— Vi ha alla er att tacka för lifvet, kyrkoherde, ty jag tror verkligen att jag skall komma mig. Allt antydde i sjelfva vorket att han skulle komma sig. Hvad Jean Larhencur beträlfar, så var han redan i slutet af veckan på sina fötter. Under dessa farliga omständigheter voro Poignot och hans söner beundrausvärda, För att ingen skulle misstänka deras gästers närvaro, utvecklade denna bonde en sintlighet, mot hvilken de finaste diplomaters slughet ej är annat än enfald. Så hade fjorton dagar förflutit då en afton, det var den 17 April, under det abb Midon läste en tidning för herr Alscorval, dörren till vinden sakta öppnades och en af Poignots söner visade sig samt straxt derefter försvann. Presten slutade läsningen och gick derefter ut. — IIvad är det? frågade han den unge mannen. — Herr Maurice, fröken Lacheneur och den gamle korporalen ha anländt; de vilja stiga upp. I tre hopp var abbå Midon nedanför trappar. — Olyckliga! utropade han i det han gick emot de tre oförsigtiga, hvad viljen ni?... I det han vände sig mot Maurice, yttrade han: — Det är genom ert förvällande och för er skull som er far varit nära döden!... Vill ni då ej att han skall bli räddad, efter ni återkommit med fara att för spionerna visa vägen till hans tillflyktsort? ... Gå!... Maurice framstammade förvirrad några ursäkter. Ovissheten hade förekommit honom värre in döden; han hade ej tagit detta i betraktande; hau skulle aflägsna sig; han