Göteborgsposten – 27 juli 1869, sida 2

enad med fröken Lachencur att ej ens den romerska kurian kan bevilja er skiljsmessa ... Hans ansigte blef ytterligare fördystradt och han tillade: — Un gäng förlorade jag den ädlaste och hängifnaste bland qvinnor för en väns försumlighet att ej gifva mig det råd som jag nu ger er. Hon dog af sorg och jag .. ni ser hvad som blifvit af mig! ... Det var svårt att betvifla sanningen af dessa försäkringar och dock tviflade Maurice ännu. — Sålunda, min herre, yttrade han i tveksam ton, skulle jag kunna finna en prest som samtyckte -. — Ni kan finna tjugo sådane! — Men det skall bli alldeles nödvändigt att anförtro alltsammans åt honom... jag skall bli tvungen att både upptäcka mitt namn och Mariannes för honom ... Läkaren teg, man skulle kunnat tro att han förebrådde sig öfver att ha gått för långt och så mycket ha sysselsatt sig med en sak, som ej angick honom. Derefter återtog han i häftig ton: — Hör noga på hvad jag säger, herr dEscorval. Jag aflägsnar mig; men dessförinnan skall jag högt anbefalla den sjuka kroppsrörelse ... Jag skall ordinera detta så att värdfolket får böra det. Till följe deraf skall ni i öfvermorgon, Onsdag, hyra mulåsnor och begifva er af, fröken Lacheneur, ni och den gamle soldaten liksom på en promenad ... Ni skall fortsätta färden ända till Vigano, tre lieues härifrån; det är der jag bor... Jag skall föra er till en prest som är min vän, och som på min rekom