Göteborgsposten – 26 juli 1869, sida 2

— Läs! Chanlouineau hade erhållit hela sin uppfostran af en skolmästare på landet, hvars skola han besökt under tre vintrar, och som brydde sig oändligt mycket mindre om sina elevers undervisning än storleken af de vedträ de hvarje morgon buro till honom. Hans bref var skrifvet med en svårläst och osäker handstil, som förrådde att handen tillhört en mun mera van att handtera spaden än föra pennan. Raderna gingo i zigzag uppifrån och nedåt och staffelen vore ansenliga. Men om stilen var en vanlig bondes, var tanken värdig de ädlaste och stoltaste, de högst uppsatta menniskor i verlden. Se här hvad Chonlouineau skrifvit, enligt all sannolikhet aftonen innan upprorets utbrott. Marianne! Samman ningen skall således få ett utbrott. Antingen den lyckas eller n as, skall jag bli dödad... Det beslutade jag samma dag jag fick veta att ni ej kunde gifta er med någon annan än Maurice dEscorval. Men sammansvärjningen skall ej lyckas, och jag känner er far tillräckligt för att veta, att han ej skall önska öfverlefva sitt nederlag. Om Maurice och er bror Jean bli dödligt sårade, hvad skall det då bli af er?... Skall ni bringas till nödvändigheten att räcka fram er hand efter bröd vid husportarne?... Jag har oupphörligt tänkt härpå. Jag har öfvervägt allt, se här min sista vilja: Jag testamenterar er allt hvad jag eger, nemligen: Mitt hus i Borderie med dertill hörande trädgård och vin