Göteborgsposten – 26 juli 1869, sida 2

annat beskydd än det en gammal deserterad soldat och hennes landsslyktigo älskare lemnade henne... Ty hon hade en älskare!... I det stora skeppsbrott hvari hennes käraste önskningar, hennes förmögenhet, lycka och framtid gått under, hade hon cj ens räddat sin jungfruliga heder!... Men skulle hon ensam uppbära ansvaret derför? Hvem hade ålagt henne den förhatlign roll hon spelat mot Maurice, Martial och Chanlouineau? Då detta sista namn kom för hennes tankar, framstod äfven hela den pinsamma fängelsescenen plötsligt för hennes minne, som vid skenet från en blixt. Den till döden dömde Chanlouineau hade lemnat henne ett bref sägande: — Ni skall läsa detta, då jag ej mera finnes till ... Nu då han fallit för kulorna kunde hon läsa det!... Men hvar hade det blifvit af?... Från det ögonblick hon mottog det hade hon ej mera tänkt derpå ... Hon reste sig upp och bad den gamla qvinnan, som salt vid hennes säng, att gå efter hennes klädning. Den gamla lydde och med darrande hand kände Marianne i fickan. Hon uppgaf ett rop af glädje då hon kände brofvet mellan sina fingrar. Hon öppnade det, läste det långsamt tvenne gånger, lät det nedfalla på örongottet och brast i tårar ... Orolig närmade sig Maurice... — Min Gud! hvad är det, frågade han i upprörd ton. Hon räckte honom brefvet och yttrade: