Göteborgsposten – 26 juli 1869, sida 2

— Lugna er, sade hon till Maurice, som hon såg förtäras af oro, jag känner vissa örter som man bör plocka i bergen vid månsken ... ni skall få sc. Antingen hon nu verkligen kände några helsobringande örter, eller den rubbade jemnvigten af sig sjelf började återställas i Mariannes natur, alltnog på aftonen af tredje dagen hörde man henne mumla några ord. — Stackars unga flicka! mumlade hon, arma olyckligal .. Det var om sig sjelf hon talade. ktt fevomen som ej är sällsynt efter sådana kriser, under hvilka förståndet omtöcknats, varseblef hon sig sjelf såsom en person utom sig. Det förekom henne som om en annan varit offret för alla de olyckor, af hvilka minnet småningom återkom för henne, oredigt och dunkelt som de reminiscenser man på morgonen har efter en pinsam dröm ... Alla de smärtsamma och blodiga scener, som egt rum under sista månaderna af hennes lif, rullade fram för henne såsom de olika akterna i ett skådespel. Huru många tilldragelser hade ej egt rum sedan den Augustisöndag då hon vid utträdadet ur kyrkan med sin far erfor att hertig de Sairmeuse återkommit. Och allt detta inom loppet af åtta månader! ... Hvilken skilnad mellan den tiden då hon lefde lycklig, hedrad och afundad i det vackra slottet Sairmeuse, hvars herrskarinna hon trodde sig vara, och den närvarande, då hon flyktig och öfvergifven våndades i ett eländigt värdshusrum, vårdad af en gammal qvinna, som hon ej kände utan