Göteborgsposten – 26 juli 1869, sida 1

— Det är en känd äkomma! ... yttrade han. Endast utmattning och sorg... Så här har jag sett mer än en rekryt falla, som burit saknaden efter sin familj och sitt land i hjertat, hvilken börda är tyngre än en rensel att bära på under långa marscher, — Iåtom oss bära henne till byn, sade Maurice. De lutade sig ned för att upplyfta henne, men korporalen reste sig åter hastigt och utbrast: — Millioner granater! ... min uniform! .. Att så utstyrd träda in i denna illasinnade stad, vore detsamma som att kasta sig i en varghåla ... Vi måste vänta! ... Han öfverlade en stund i det han vred sina mustascher och yttrade derefter i en ton som skulle injagat förskräckelse hos en person som händelsevis kunnat befinna sig i närheten: — Krig som krig! Vi måste begagna oss af näfrätten för att förskaffa oss en annan drägt! Den förste bonde som passerar ... — Men jag har penningar, afbröt Maurice i det han tog fram en börs, full af guldmynt, hvilken han dolt under sina kläder samma afton upproret skulle utbryta. — Åh! hvad säger ni?... Då är allt godt... Gif hit, jag skall snart skaffa mig en annan drägt. Han aflägsnade sig och återkom snart derefter klädd i en bonddrägt, som passade honom fullkomligt. Under hans frånvaro hade Marianne återfått sitt medvetande och stödd af Maurice och den gamle soldaten lyekades hon stappla framåt.