Göteborgsposten – 26 juli 1869, sida 1

Den första by till hvilken de anlände på andra sidan gränsen hette Saliente. Det sjerde huset var ett värdshus. De trädde in der och begärde ett rum för den unga damen der hon kunde få lägga sig. Man efterkom deras önskan och Maurice samt den gamle soldaten begåfvo sig in i matsalen, der de begärde något att äta. Man serverade dem, men de blickar man fästade på dem voro allt annat än välviliga. Man ansåg dem tydligen vara mycket misstänkta personer. En stor och grof man, som tycktes vara värd på stället, gick en god stund omkring dem, betraktade dem förstulet och frågade dem slutligen deras namn. — Jag heter Dubois, svarade Maurice utan tvekan; jag reser för mina affärer i sällskap med min hustru som är deruppe och min arrendator som ni ser här... Den säkerhet hvarmed detta svar afgafs förfelade ej alt göra sin verkan på värden, som tog upp en liten anteckningsbok och började anteckna svaret. — Hvad bedrifver ni för affärer? frågade hon ytterligare. — Jag har kommit till detta nyfikenhetens land för att köpa mulåsnor, svarade Maurice i det han slog på sin börs. Vid klangen af guldet, lyftade värden på sin yllemössa. Mulåsneafveln utgjorde landets rikedom, den resande affärsmannen var visserligen ung, men hade 2n späckad börs; hvad behöfdes det väl mer? — Ni får ursäkta mig, sade värden ändrande ton;