Göteborgsposten – 23 juli 1869, sida 2

sönderslogo båren och plockade madrassen i bitar, dem do ströddo för vinden. — Vårt vörf är uppfyldt, min herre, sade officerarne nu till Maurice... Vi begifva oss tillbaka till Frankrike ... Gud beskydde er!... Farväll... Med tårfyllda ögon såg Maurice dessa modiga min aflägsna sig, som utan tvifvel räddat hans fars lif. Nu var han ensam Mariannes beskyddare. Blek, darrande, utmattad af ansträngningar och sinnesrörelse vandrade hon vid hans arm... Men nej... Vid hans sida var ju ännu korporal Bavois. — Och ni, min vän, yttrade han till honom i sorgsen ton, hvad ämnar ni göra? . ? — Följa er naturligtvis ... svarade den gamle soldaten. Jag har rättighet till värme och ljus i ert hem, det är öfverenskommet mellan mig och er far! ... Tag ut stegen, den unga damen synes må långt ifrån väl, och jag ser ett lämpligt rastställe derborta. Mariannes energi och kallblodighet under dessa förtviflade dagar uppväckte beundran och förvåning hos alla dem som voro i hennes närhet. Men de menskliga krafterna ha sina gränser ... Det kommer alltid efter öfverdrifna ansträngningar ett ögonblick då den svaga kroppen sviker den fastaste vilja. Uppmuntrad af korporal Bavois försökte Marianne alt skrida framåt — förgäfves. (Forts.)