Göteborgsposten – 22 juli 1869, sida 2

med lifvet till Poignot, tror jag att jag skall kunna radda honom. Jag tillika med m:me dEscorvaleaskall stanna hos honom ... — Aldrig, afbröt Maurice, aldrig skall jag samtycka ill att skilja mig vid min far, jag vill stanna hos honom. Officerarne på half sold ålade honom tystnad. De voro soldater och abbens befallande ton ingaf dem förtroende, de insågo att hans förstånd var öfv erlägset och att han ensam bibehållit sin fulla k allblodighet. — Sedan baronen väl hunnit i säkerhet hos Poignot, återtog han, skall en af er, mina herrar, intaga den sårades plats på båren, de öfriga skola bära honom och alla samtliga skolen ni försöka uppnå piemontesiska området. Anlända till gränsen uppbjuden ni hela er skickligbet att vara oskickliga, döljen er men på det sättet att man ser er öfverallt ... Meddelen åt alla som komma i er väg, under tysthetslöfte, att den sårade på båren är baron dEscorval som flytt och som fått båda benen afbrutna... Det är nödvändigt att herr de Courtomicu imorgon vid sitt uppvaknande i sitt förmak finner spioner, som skyndat dit för att meddela honom att den lifdömde baronen blifvit sedd på gränsen mellan de båda länderna. Sedan en sådan verkan blifvit frambragt, skolen ni kasta er bår i djupet af någon bergsklyfta och draga hvar och en åt sitt håll. Allesammans fattade nu prestens enkla plan. Hvad var det fråga om? Helt enkelt att leda de spanare, som hertig de Sairmeuse och marquis de Courtomieu utsände, på falskt spår.