Göteborgsposten – 22 juli 1869, sida 2

lägsna kullarne, färgades i purpur och violett; föremälen framträdde allt mer och mer tydliga ur mörkret... Det dystra tåget, som företräddes af abbå Midon, hade tagit vägen tvärsöfver fälten och i hvarje ögonblick företedde sig något hinder, en häck eller graf som man måste öfver. Det fordrades den yttersta uppmärksamhet för att undvika skakningar på bären, af hvilka den aldra minsta kunde förorsaka den sårade oerhörda qval... Stödd på Mariannes arm gick baronessan dscorval bredvid båren, och då man hade något svårare ställe att passera tryckte hon sin mans arm... Kände han det?... Ingenting annat än ett doft rosslande då och då förrådde alt något lif fanns qvar hos honom, ett par gånger älven några blodflöden ur munnen, hvilka mycket förskrickte abbå Midon. Man skred emellertid framåt och slätten började bli liflig. Än var det någon bondqvinna som man mötte, än någon bonde som förde sina oxar till arbetet. Män och qvinnor stannade och långt efter sedan man passerat förbi dem, såg man dem ännu stående på samma ställe, med förvånade blickar följande de menniskor som syntes dem bära en död... — Presten tycktes föga bry sig om dessa möten. Ilan gjorde ingenting för att undvika dem. Men han blef synbart orolig och uppmärksam, då man efter tre timmars marsch varseblef Poignots gård. (Forts.)