af mina armar för att rädda honom! .., utbrast han slutligen. — Om han kan räddas, skall han bli räddad, min vän ... Abbe Midon tyckes vara en utmärkt läkare... Han håller i detta ögonblick på att undersöka baron d Escorvals rysliga sår ... Det är på hans befallning vi förskaffat oss och påtändt detta ljus, som hvilket ögonblick som helst kan skaffa osg våra fiender på halsen . . . men det gafs intet annat val... Bavois spärrade upp sina ögon, men förgäfves. Fran det ställe der han stod urskiljde han blott en oredig grupp några steg derifrån. — Skulle jag kunna få se den stackars mannen? frågade han sorgset. — Stig närmare, korporal, och blif ej rädd. Han nalkades och vid det darrande skenet från ett vaxljus, som Marianne höll i handen, såg han ett skådespel som uppfyllde honom med fasa, honom som dock på slagfälten bort hinna vänja sig vid gräsliga skådespel. — — ——— Baronen låg raklång med ryggen mot marken och hufvudet stödt mot m:me dscorvals knä... Han var ej vanställd; hufvudet hade ej skadats i fallet, men han var blek som sjelfva döden, och hans ögon voro tillslutna . . Då och då skakades han af konvulsioner, han rosslade och en blodfradga trängde ur hans mun och flöt nedåt hans bröst... Hans kläder hade bokstafligen blifvit söndertrasade,