skall göra ott snart slut på mina qval... förstår du, jag befaller dig det... Detta var alltsammans: hans ögon tillslötos och hans hufvud som han haft lyftadt nedföll åter maktlöst. Man skulle kunnat tro att han uppgifvit sin sista suck. Officerarne trodde detta och med den grufligaste ångest förde de abbe Midon några steg bort från m:me d13corval. — Är det slut, herr kyrkoherde? frågade de; hoppas ni ännu? ... Presten skakade sorgset på hufvudet och med mot himlen lyftadt finger yttrade han: — Jag hoppas på Gud!... ofticerarne erforo ett så djupt intryck af dessa ord, att de under mer än en minut stodo tysta och upprörda. Maurice som närmade sig åtföljd af den gamle korboral Bavois, uppväckte åter hos dem känslan för den oblidkeliga verkligheten. — Böra vi ej skynda oss att bortföra min far, herr abbå, frågade han. Måste vi ej innan aftonen vara i Piemont? ... — Ja!... utropade officerarne, låtom oss bege i väg! Men presten rörde sig ej ur stället. Han y3ttrad o nedslagen ton: — Att försöka transportera herr dEScorval öfver gränsen vore detsamma som att döda honom. Detta tycktes vara en så gifven dödsdom, att alla började darra. 088