Göteborgsposten – 19 juli 1869, sida 1

hade ministerrädet, ledt af polisministern hr Decazes, afgjort att nådeansökan skulle förkastas Denna depesen slogo hertig de Sairmeuse och marquis de Courtomieu med fasa. De visste bättre än någon huru föga de stackars menniskorna voro förtjenta af döden, hvilkas lif de, ehuru alltför sent, velat rädda. De visste, det var allmänt bekant och bevisadt, att af desse sex lifdömda hade ej två haft någon del i sammansvärjningen. Hvad var att göra? Martial ville att hans far skulle afgå från sitt embete, hertigen hade ej mod dertill. Herr de Courtomicu inverkade på honom. Han sade att allt detder visserligen var förargligt, men då vinet var islaget borde man dricka det, och man kunde ej draga sig tillbaka utan att ådraga sig onåd. Dagen derefter gåfvo trummorna ännu en gång signal till en afrättning i stor skala och de sex lifdömda — af hvilka två voro erkändt oskyldiga — blefvo förda under citadellets murar och fusiljerade på samma plats der sju dagar förut de fjorton olyckliga som gått före dem till döden fallit... Och likväl var anstiftaren af upproret ej dömd ännu: Innesluten i ett fångrum näst intill Chanlouineaus, hade herr Lachenenr försjunkit i en dyster försoffring. Själsoch kroppskrafter voro brutna. ka enda gång såg man en flyktig rodnad uppstiga i hans bleka ansigte. Det var den morgon då hertig de Sairmeuse inträdde i hans fängelse för att förhöra honom,