Göteborgsposten – 19 juli 1869, sida 1

——— — — — — Det är ni som baagt mig till den punkt der 3 jag nu befinner mig, sade han, Gud ser och dömer oss! ... Olycklige man!... Hans fel hade varit stora, hans I straff blef förfärligt. Han hade uppoffrat sina barn för sitt hat; han hade sej den sista trösten att få trycka dem mot sitt hjerta och erhålla deras förlåte!telse innan han dog ... Ensam i sitt fängelse, kundo han ej slita sina tankar från sin son och sin dotter och fasan af hans belägenhet var så stor att han ej vågade fråga hvad som blifvit af dem. ln fångvaktares medlidande hade han att tacka för att han fick veta det man saknade nyheter om Jean och att man trodde Marianne ha begifvit sig till utlandet med familjen dEScorval. Inför domstolen var Lachencur lugn och värdig under ransakningen. Långt ifrån att köpslå om sitt lif svarade han med fullkomligaste uppriktignet. Han anklagade endast sig sjelf och namngaf ej en enda af sina medbrottslingar. Dömd att halshuggas, fördes han till schavotten följande dag som var torgdag i Montuignac. Oaktadt regnet ville han tillryggalägga vägen till fots. Anländ till schavotten, steg han uppför dess trappor med fasta steg och sträckte sjelf fram halsen öfver den olycksbringande plankan... Några sekunder derefter föll hans hufvud. Samma afton berättade offiicerarne på half sold öfverallt att storartade belöningar tilldelats hertig de Sair