ket, och det kan befaras, att fröet till sjukdomar denna natt lades, hvaraf frukter förr eller senare skall skördas i sjukdomar. Det är onödigt upprepa, hvad telegrammerna rörande räddningen af publik egendom redan berättat. Itt anser jag mig skyldig att här omnämna, nemligen bergandet af postkontorets tillhörigheter. Drifven från sin lokal till stora torget, hann t. f. postmästaren, hr KE. Ohrnell. i en vagn inpacka kontorets tillhörigheter af värde, deribland, som jag hört uppgifvas, kontanta medel till betydligt belopp, hvarefter han fick sitta på sin vagn ett dygn och derunder, bland annat, beskåda huru det hus, der han hade sin våning, nedbrann, utan att han sjelf kunde eller andra lyckades rädda annat än obetydligt. Först sedan elden på söndagseftermiddagen ej hade något vidare på norra stadsdelen att förstöra, fick hr Ö. ett rum i slottsflygeln, der han inom lås och bom kunde förvara skatten. Dit kom ock telegrafdirektören hr A. Tynell efter många äfventyr och intog med sina batterier och apparater en annan del af samma tivgel. Der, i fyra små rum, äro postkontoret och telegrafbyrån forttarande inrymda, och der behandlas folket, som oupphörligt kommer och lika bra, som om nämnde hrr tjenstemän resiade i ett slott — om icke ändå bättre. Hela natten mellan Lördagen och Söndagen fortfor elden att rasa, saktande af framåt morgonen, då det bästa var tag Stora torgets prydnad, rådhuset — ett af de vackraste rådhus i riket — stod ännu qvar. Men äfven det skulle falla med hela sin omgifning. KL omkring eltva, då det började blåsa norrifrån, hvarigenom flammorna ökades, stod dess trätorn i låga. Öfra våningarna förstördes derefter, hvarunder faran för södra stadsdelen var mycket stor. Ingen bodde i rådbuset utom en gammal städerska, som dröjde lär i sin ifver att rädda, att hon qväfdes at röken och — återfanns som lik, till hälften förkolnad. Inga försök gjordes att rädda rådhuset. Sprutorna stodo öfvergifna eller begagnades på andra häll. Efter all sannolikhet skulle dock ett par kraftiga strålar varit tillräckliga, då de omkring nde husen i det närmaste redan voro nedbrunna. Men man hade redan öfvergifvit tanken på räddning af annat än söder, och dessutom fanns ingen som ville lyda, äfven om de befallande voro tillstädes. I ett der enda hus, så vidt jag vet, förbjöds räddning — frimurarelogens. Man ville heldre lata hemligheterna brinna upp, än profaneras af allmänhetens bli De enstaka hus, som undsluppit: det Berger ska, prestgarden, fru Stenfelts. handskmakaren Nordgrens, alla utmed ån, och ett par vid norra ytterkanten, hafva för detta lyckliga öde, gränsande till underverk, att tacka den gördel af träd, hvaraf de de stå omgifna. Samma omständighet frälste äfven Trefaldlighetskyrkan. Den erfarenhet, man i detta afseende förr gjort, har sålunda här blifvit ytterligare och afgörande bekräftad. Måtte denna lärdom beaktas! Det är i alla afscenden trefligare att bo i en stad med skogar af träd, än att bli utdrifven från en stad, förvandlad till en skog af nakna murar... ÅÄndtligen i dag Tisdag hitkom en trupp sappörer. De skola bygga baracker och hjelpa till vid afröjningen. Man kan dock med skäl fråga, hvarför de ej kommit förr. Var det nödvändigt att invänta en Gefleångbåts ordinarie tur? Fanns ingen kronoångbåt tillgänglig eller som hade mindre vigtig sysselsättning än den att komma med hjelp och undsättning åt några tusen husvilla menniskor? — Till Dalregementets chef, öfverste Fegnör, som höll regementsmöte, gick anhållan att hitskicka manskap, för upprätthållande af ordningen, och tällt till skydd åt de behöfvande. Han svarade nej, enligt uppgift, på den grund att befallning först skulle komma från krigsministern. Helsinge regementes chef, v. Vegedack. handlade på annat sätt. Ilan hitreqvirerade både tält och manskap från Södermanlandstrakten; de kommo i går och voro, som man kan förstå, ytt välkomna. I dag slutar Dalregementets möte, och tält väntas från Falun med snälltåget i morgon bittida. Man kan sålunda hoppas, att den stundande natten blir den sista för den husvilla befolkningen att ligga under bar himmel. Manga ha i dag begifvit sig af till kringliggande byar, men många, många kunna ej begagna sig at denna utvä