Men hvem som ville erhöll nu ej längre den gamle tjufskyttens tjenster. Sedan han erhållit priset för Lacheneurs blod, dessa tjugotusen francs som varit en sådan lockelse för honom, hade Chupin lemnat hertig de Sairmeusees hus. Han hade dragit sig tillbaka till ett värdshus i förstäderna, der han ensam tillbragte sina dagar i ett rum i första våningen. Om nätterna låste han in sig och drack ... Som oftast hörde man honom ända till dagningen sjunga eller strida mot en inbillad fiende. emellertid vågade han ej försumma att lyda den bofallning som en soldat förde till honom, att genast begifva sig till hötel de Sairmeuse. — Jag vill veta hvad som blifvit af baron dEscorval, yttrade Martial genast då han inträdt. Den gamle tjufskytten darrade, han som fordom varit som bronz, och en flyktig rodnad färgade hans kinder. — Polisen i Montaignac, svarade han i bitter ton, bör kunna stilla herr marquisens nyfikenhet... Jag hör ej till polisen... Talade han allvarsamt?... Väntade han ej snarare att man skulle kittla hans girighet? Martial trodde det. — Du skall ej behöfva beklaga dig öfver min frikostighet, sade han till honom, jag skall betala dig väl... Men vid ordet: betala, som åtta dagar förut skulle tändt en blixt af girighet i hans ögon, blef Chupin alldeles ursinnig. — Om det är för att ytterligare fresta mig som ni