Branden i Gesle. Dagens Nyheters specielle korrespondent skrifver från Gefle d. 13 d:s följande bref, hvilket vi taga oss friheten låna: Innan jag försöker skildra den förfärliga tilldragelse, som hemsökt Norrlands äldsta stad, tförutskickar jag några upplysningar om belägenheten af den stadsdel, som nu ligger i aska. Denna del af Gefle — den hufvudsakligaste — var byggd på en alldeles plan yta, som bildar en fyrsidig, nästan rätlinig tigur, hvars längd i genomsnitt är något öfver 5,000 t ta bredd omkring 1,700 fot. Utg kärnpunkten af staden och sätet för dess största afverksamhet, var denna del tätt och reguliert beggd. dock nästan uteslutande med trähus, af ka likväl många voro särdeles prydliga och dyrbara. Endast på utkanterna och mot vester voro husen små. Sydöstra delen utgöres af den s. k. IIolmen, som ej är bebodd, utan upptagen at Bångska skeppsvarfvet, jernvågen, storartade repslagarebanor, omkring 100 stycken större och mindre varumagasiner, kolerasjukhuset m. m Inom området af den of, norra stadsdelen hade staden sina flesta publika by såsom rådhuset, stadshuset, högre elementar.: set, athenxum, folkskolan, hospitalskyrkan, trefaldighetskyrkan, pastorsoch komminiStergårdarne, tilialbanken, frimurarelogen, teatern och enkhuset. Omkring 50 gator, af hvilka 4 på längden och de öfriga på tvären, samt 7 torg voro i denna del af staden anlagda. Vid Slottsgatan, mellan Nytorget och Drottningsatan (midti norra stadsdelens vestliga hälft) hade en snickare Erlandsson sin verkstad i en mindre träbyggning. Lördagen d. 10 d:s vid 12-tiden kom E., som varit på ett af torgen för att sälja möbler, hem och tillsade ett par af sina lärgossar, som arbetade på verkstaden att gå och bära hem en möbel blitvit osåld. I verkstaden brann den vanliga karefyren, och golfvet var öfverströdt med hy spånor. Efter gifven befallning till gossarne atlägsnade sig Erlandsson, och de förra skyndade att fullgöra hvad mästaren ålagt dem. Då de återkommo stod verkstaden i lågor. Vinden drog hårdt från nordvest, snickareverkstaden var torr och brann som fnöske. De midtemot liggande husen antändes snart, och derifrån kastades af blåsten eldflagor till ett par aflägsnare ställen och antände, men släcktes genast. Man trodde, helst eldsläckningsredskap genom brandsignalerna på jemtörelsevi rt tid kom till brandstället, att man skulle blifva herre öfver elden. Olyckligtvis tilltog blåsten i styrka och kastade om till mera nordlig, hvarigenom elden fick ny fart i annan riktning. Kldsläckningsarbetet bedress med oförtrutenhet, likaså räddningen. Om en stund återtog vinden sin förra riktning, flera hus voro nu anantända, hettan ökades, farhågorna tilltogo. Då uppstod plötsligt en rökpelare ur en gård vid Kopparslagaregatan, femte gatan från Slottsgatan österut, och det dröjde ej länge förrän tlammor kommo efter. Brinnande gardiner och papper fördes af vinden vida omkring, och man började nu inse storlek, helst den förfärliga hettan, röken och hastigheten af eldens utbredning i alla riktningar nästan omöjligzjorde verkningarne af alla eldsläckningsförsök. Från Kopparslagaregatan (sannolikt) flögo brinnande ämnen öfver flera hus, gator och åns norra zren till norra skeppsvarfvet (det Bångska), och ehuru der fanns både godt om folk och sprutor, kunde de dock ej hindra, att det rikliga förrädet af dervarande brännbara föremål antändes. Samtidigt gick det härjande elementet med stormsteg i alla riktningar och jomnade allt med marken. Det mesta af det man räddat blef på detta sätt uppbrännt på torgen. Man kan ej undra på att det blet en allman villervalla; hvar och en fattades af fruktan för sitt, ingen tänkte mer på det hela. Häri får man ock söka orsaken till att ingen enda vacker räddning af hus kan omtalas från denna eldsvåda, troligen den största som någonsin förekommit här i lanuct. Det fordrades visserligen stor påpasslighet och atven ansträngning att skydda södra stranden af ån, midt emot norra varfvet, äfvensom på andra langre upp, men då elden aldrig der tick fas som man säger, så kan man ej heller tala om v släckning. På nämnde vart stodo nära färdiga ven till tvenne skepp, hvartdera om 400 sv. lästers urägtighet. Beräknade för långresor, fingo de göra plott en kort sådan; underminerade af de rasande lågorna föllo de snart i ett haf af eld och gingo förlorade. Från varfvet spreds elden till jernvågen, som nedbrann, äfvensom några deri stående nyligen inskjutna lastvagnar, tillhörande Gefle-Dala-banan. Repslagarebanorna och den långa tredubbla raden af siner antändes nästan samtidigt, och när skymningen inbröt, stod hela den stadsdel, hvars storlek jag angifvit, i ett haf af lågor och småningom nedsjunkande i några askhögar. En syn, hvars hemskhet jag ej gör ett försök att skildra! Det var omkring 680 gårdar (hvarje gård med flera byggnader), utom de många husen på Holmen, hvilka samtidigt brunno. Man kan ej föreställa sig fasan af en sådan syn, än mindre skildra den. Och i de flesta af dessa många hus bodde menniskor, flera eller färre. Gefle stads ordinarie folkmängd uppgår till öfver 13,000, och minst 3,000 extra invånare — arbetare under sommartiden — voro här. Den nedbrunna stadsdelen utgjorde mer än hälften af staden, hvarför man tryggt kan antaga att fullt ut halfva antalet af stadens befolkning denna dag blefvo husvilla. Hvilken anblick! En förtviflad skara af 8,000 menniskor,f i förfäran flyende från sina brinnande hem, från en stad i lågor, somliga öfverraskade af eluen och derför ej medförande annat, än hvad de först fått tag uti, ofta en obetydlighet; andra i tid varnade och mera lyckliga, räddande sitt bohag till större eller mindre del. Lyckligtvis finnes utom norra gränsen öppen mark, af staden lottvis bortarrenderad till kål-land dit togo de flyende sin tillflykt, dit bars allt som kunde bäras och der uppstod följaktligen snart ett brokigt läger, sträckande sig utefter hela standens längd på denna sidan, nära en sjerdedels mil. Dit fördes qvidande sjuklingar och qvidande barn, båda lika hjelplösa, samt gråtande qvinnor. Mot den flammande bakgrunden af den brinnande staden utgjorde detta läger en tafla, lika sällsynt som sorglig. De husvillas hemska belägenhet denna natt förvärrades, om möjligt, genom ett häftigt regn, som genomdränkte deras provisionela bäddar, utan att släcka lågorna, som förtärde deras hem. Barnen, ovana vid nattluften och regnet, ledo mye