Göteborgsposten – 16 juli 1869, sida 1

och ett behag som en verklig känsla — det är sorgligt att säga det — aldrig uppnår. Oaktadt han ingalunda var inbilsk, smektes hans egenkärlek deraf och likaledes detta anlag för dubbelhet, som beständigt ställde hans handlingar och tankar i strid med hvarandra. Men under det han endast tycktes sysselsätta sig med sitt giftermål, under det han invaggade fröken Blanche i förföriska framtidsdrömmar, tänkte han blott på baron TEscorrval. Huru hade det gått med baronen och korporal Bavois efter deras flykt?... IIuru hade det gått med alla dem som väntat på dem vid foten af klippan, baronessan dEscorval och Marianne, abbå Midon och Maurice samt de fyra officerarne på half sold?... Det var således inalles tio personer som flytt. Man kunde med skäl fråga sig huru det var möjligt, att så många personer plötsligt försvunnit utan att lemna spår efter sig, utan att ens ha blifvit märkta ... — Ah! det förråder en öfverlägsen skicklighet, tänkte Martial... jag känner igen prestens hand... Skickligheten var verkligen stor, ty de efterspaningar som anbefallts af hertig de Sairmeuse och marquis Courtomieu fullföljdes med feberaktig ifver. Denna ifver gjorde hertigen och marquisen förtviflade, men hvad förmådde de uträtta för att stäfja den... Det hände hvad som ofta händer ledare som förifra sig i början. De hade oförsigtigt uppeggat sina underlydandes nit, och nu då detta nit stridde mot deras intres