Göteborgsposten – 16 juli 1869, sida 1

—————— Sairmeuseis obeslutsamma passion att sväfva mellan fröken de Courtomieu och Lacheneurs dotter voro redan maktlösa. Marquisen hade slutligen upptickt hvilken kall verldserfarenhet och djup beräkning, som doldes under denna beundransvärda yta, detta sken af barnslig öppenhet. Han hade upptäckt hennes ärelystnad, känslolöshet, fåfänga, egoism, och då han jemförde henne med den ädla och uppoffrande Marianne, kände han afståndet vidgas mellan honom och fröken de Courtomicu. Han vände sig emellertid åter till henne, eller åtminstone syntes vända sig till henne, men endast tillfölje af det lättsinne som utgjorde grunddraget i hans karakter, drifven dertill af denna oförklarliga känsla som stundom bestämmer oss för de handlingar, hvilka äro mest motbjudande för oss, af nedslagenhet, förtviflan öfver att Marianne var förlorad för honom ... Med ett ord, han tänkte på att förbindelsen var uppgjord mellan hertig de Sairmeuse och marquis de Courtomieu, att han sjelf gifvit sitt löfte, att fröken Blanche ver hans trolofvade ... Lönade det väl mödan att bryta en offentlig förlofning? ... Måste han ej slutligen gifta sig en dag?... Hvarföre ej så godt gifta sig som öfverenskommet var! Lika gerna äkta fröken de Courtomieu som hvilken annan som helst, då han ändock var säker på att den enda qvinna som han kunde älska aldrig skulle bli hans. Kall och fullkomligt herre öfver sig sjelf då han var hos henne samt säker på att förbli det, hade han lätt för att spela kärlekens underbara komedi med en fullkomlighet