Göteborgsposten – 15 juli 1869, sida 1

Uvasser i dem!) liksom lefvande blickar emot oss. På väggen till venster hänga kritporträtter af konungarne Fredrik VI och Chrietian VIII (face och profil), likaledes af Gertner. Förmodligen äro dessa kritporträtter tagna ur den samling, som konstnären lärer ha gjort at kopior at alla de mångfaldiga porträtter, han under sin långa och ärotulla konstnärsbana utfört i olja. På väggen midtemot dörren hänga ytterst till venster tvenne djurmålningar af F. Thomsen, N:o 284 och 285, om hvilka icke mycket (fördelaktigt åtminstone!) är att säga. Vidare förekomma på samma vägg 2:ne vackra landskap N:o 141 och 142 at Kiarskou och slutligen tvenne taflor al E. Lehman N:o 147 Vid Skiberhuset i Fredensborg och N:o ? ÅSoldat som bär sin käresta?, båda hållna i en skarp, nästan skrikando färg och båda taflorna, ehuru i tekniskt hänseende förrådande omogenhet, icke utan ett visst intresse. Ofverst på våggen thronar porträttet af en man i haimhatt. IIvem är den der karlen:, frågar en, jag tycker mig ha sett det ansigtet förr, utbrister en annan, men ingon kan säga hvem det föreställer, taflan är icke katalogiserad och ingen vet hvem som målat den. Iländelsevis kunna vi dock upplysa derom. Ölverst uppe i kanten står neml gen: Bless, det är upphofsmannen till flickan med röda achalen i rummet N:o 1 och porträttet år, hvem det nu föreställer, raskt och littullt mäladt. Under mannen med halmbhattenhänger N:o 214, Störd middagssomn, al Pacht, krasst målad, men med ett lustigt mo iv. Till venster finna vi N:o 15 (såld) ocn 14, Fruktstycken at C. DBalsgaard, hvar fer sig fint målade och för alskare af denna konstart helt säkert al mycket intresse och öfver dessa N:o 234, Christian IV:s arbetsrum på Rosenborgs slott i Köpenhamn af 1. Rombech med godt perspektiv, men en viss slapphet i furgen. Nu spatsera vi ut i N:o i igen. Till venster om dörren öfverst N:o 117 Porträttgrupp af UHolbeck, tvenne barn, hvilka ha samma sjukliga teint och lillgamla utseende som den lilla ungen på den första tulla, som vi under vår vandring omnämnt, men så äro de också al summe målare. Under denna N:o 13, änru ett fruktstycke at hulegaard, med en tjufaktig apa till staffage. Midtför på skärmen öfverst N:o 233, Jägaren sökande det skjutna villebrådete, vinterlandskap på en mörk och dimmig dag. Tatlan är inköpt af kon. Carl XV. Sjelf konstnär förstår kung Carl sig på taflor och det torde icke vara underdånigt smicker, då man påstår, att han är den förste konstkännaren i sitt land. Ej underligt derföre att hans val fallit på denna bit. Man behöfver kusppast ba sett någon tafla, blott varit ute i skogen en sädan dag och man skall vid äsynen af hr Rohdes tafla utbrista: Ja, detta är verklig natur! Känner ni er icke hardt när lifvad för att klitva öfver snöfältet derborta i bakgrunden för att i er tur spåra upp något läckert villebråd? Men ni är kanske icke jäi-are. ni är en morsgris, som fryser om sötterna bara ni sticker Fodtöiet? i snön och blåser i händerna efter en qvarts vistande i den bitande naren en kulen vintermorgon, villan, värm er då vid D. Monies Varma potatis, N:o 181 (såld), som hänger straxt under, ty de äro så varma att der riktigt bränns al dem. Prof. Monies är en af Danmarks ildre och mest bekanta genremålare, hans talang i detaljerna är som ni ser utmärkt, men motivet — skola vi våga säga ut det? — ja, vi hviska det sakta i örat på er: År det icke smått kjedeligt i Vägen går framåt, den går ej tillbaka, alltså, framåt — på andra sidan skärmen. Nå, hvarför stirrar ni så förtjust till höger, hvarför mumlar ni mellan tänderna: Gud ett så vackert ansigte!, icke till höger, hör ni, till venster lyder ordern! Der finnes också något att se på, må ni veta, hvad tycker ni om N:o 232, gubben Rodhe hedrar sig ännu en gång, nans torparstuga, vinterlandskap mot solnedgången, duger också, eller hur? Betrakta det af solen låt rosenfärgade snötäcket i bakgrunden, luften och snödrifvorna utanför och ofvanpå det torftiga tjället och erkänn, att ni älven här känner er tilltredsställd. Dat ryker icke ur skorstenen. Ej underlgt, ty der borta kommer ju far med en knippa bränsle från skogen, gladt skynda hans små ut ur stugan honom till mötes. Nu blir det snart varmt derinne, kantänka, och så sätter mor grytan på elden och kokar qvällsvarden — ifall det finnes något att koka. Ja, allt det der kan man nog tänka, när man ser den lilla taflan, och mer än så. Ni skra tar, tycker ni att man är för hjertnupen? Jaså, det är åt N:o 218, et fatalt möte, af A. Plum, ja, det är verkligen en rolig bit, man vet icke hvilken, som är lustigast: den skräckinjagande kalkontuppen eller den förskrämde bondtuppen — eller rättare kycklingen. Derunder noch ett fruktstycke af Balsgaard, N:o 16 — i katalogen förstås ! Och nu — vind er om, se och beundra! r