Göteborgsposten – 14 juli 1869, sida 1

Bref från Paris. (Korrespondens till Göteborgs-Posten.) Paris d. 5 Juli 1869. Mången, under hvars ögon dessa rader falla, har troligen sjelf på nära håll skådat Paris och dess egendomligheter. Måhända skadar det dock ej att för en och annan gång upplifva gamla minnen. Jag har en så innerlig lust att bedja er göra mig sällskap på en liten promenad och står just i begrepp att kasta mig upp på en af de omnibusar, som traversera broarne öfver Seinen, för att begifva mig framåt de större boulevarderna, då Åtummans dån och trumpeters smatter, drager min uppmärksamhef åt annat häll. Nyfiken — nej, vetgirig, som alltid, följer jag ljudet och kommer så sram till Quai des Tuileries. Halt! Det ena regementet efter det andra marscherar förbi mig och viker at vid Pont de Solterino. Blåa, röda, gröna uniformer, medaljer och kraschaner, sönderskjutna fanor, skäggiga grenadierer i björnskinnsmössor, handfasta marketenterskor och jublande skaror af åskådare. Således ingenting öfverdritvet ovanligt, men det gör likvisst ett besynnerligt intryck på mig. Det är icke uniformerna, icke ordensglittret, icke pukornas larm, som fängslar mig, det är anblicken af en del af denna arme, som — säga hvad man vill om ula gloirer — varit med der det verkligen osai hett och som ännu bär ganska färska spår af sabelhugg och bajonettstötar. Den stora fredsligan må förlåta mig, men det gitves ögonbiick i lifvet, då man känner sig böjd att till och med hysa aktning för royauteens privilegierade menniskoslagtare, såsom en af mina vänner bland de nyhberala i Stockholm tycker om att uttrycka sig. De stående arneerna må nu önskas dit pepparn växer; men stå några steg från den transke soldaten, ler han marscherar i ledet, betrakta hans leliga hållning, se honom in i de lifliga ögonen och undra hvadan det kommer sig att t. ex. len ena hälften af det eljest välbildade ansiget är svart och den andra brun, att underluppen är klufven, att pannan har djupa lod— —— a