Göteborgsposten – 14 juli 1869, sida 1

ä— samtyckte att vittna mot baron dEscorval, svarade hon med köld: — Jug anser det vara min pligt och jag skall uppfylla den, huru påkostande det än kan vara, Hou kunde ej vara okunnig om, och man lit henne ej vara okunnig om, att hennes vittnesmäl skullo vara en dödsdom; men hon stod fast i sitt beslut, i det hon gaf sitt hat och sin känslolöshet namn af dygd och upposkring för den goda saken. Men vi äro skyldiga att göra henne den rättvison, att hennes vittnesmål ätminstone var uppriktigt. Hon trodde verkligen, att det var baron dLscorval som befann sig bland de sammansvurna på vägen från Sairmeuse och att det varit honom Chanlouincau frågat till råds. Denna villfarelse, som fröken Blanche delade med mänga andra, kom sig af den vana man hade i orten att aldrig benämna Maurice på annat sätt än med sitt förnamn. Då man talade om honom, sade man alltid: herr Mauricc. Då man sade herr dEscorval var det alltid fråga om baronen. Sedan en gång detta slående vittnesmål var skrifvet och undertecknadt af hennes fina aristokratiska hand, låtsade fröken de Courtomieu den djupaste likgiltighet f händelsernas lopp. Man hörde henne ej göra en enda fråga rörande denna sak. för (Forts.)