Göteborgsposten – 13 juli 1869, sida 2

Den gamle dekorerade officerern vände ryggen åt honom med en cd. — Dender vackro herrn gör narr af mig, tänkte han, och både han, hans fur och dender andre perukstocken rörtjenade . . men det är detsamina, man måste lefva! ... Martial insåg mycket väl att han ej lopp minsta risk genom en undersökning. Hvem skulle komma att leda dem? ... Hertigen och marquisen. Det var således barnsligt af dem att oroa sig derötver. Skulle de ej ensamma ega att bedöma hvad som var lämpligt att förtiga eller uppenbara, och berodde det ej fullkomligt på dem att dölja hvad som vore af den beskaffenhet att det kunde förråda deras vetskap om flykten .. Pe togo derföre omedelbarligen itu med saken, med en iteer som skulle skingrat alla misstankar, om sådana funnits bland de närvarande. Men hvem skulle väl ha kunnat fatta misstankar... Iramgången af komedien var så mycket mera gifven som baron Ad Kscorvals flykt tycktes allvarsamt hota deras intressen som gynnat dem. Martial trodde sig känna detaljerna af flykten lika noggrannt som flyktingarne sjelfva ... Han var författaren, de hade varit skädespelarne i det drama som utförts under natten. Ilan måste snart erkänna att han misstog sig häri. Undersökningen lät straxt i början omständigheter komma i dagen, som syntes honom oförklarliga. Det var tydligt, lokalens beskaffenhet bevisade det,