Göteborgsposten – 13 juli 1869, sida 2

hittade hertigen aldrig på något svar; han blef forargad, det var alltsammans, — Bah!... utbrast herr de Courtomieu, om den skurken endast blifvit sårad, skola vi snart få veta det... Chupio, som blifvit ditkallad af hertigen anlände nu. Men den gamle tjufskytten, som under vanliga förhållanden var så talför gaf nu korta svar och erbjöd, underligt nog, ej sina tjenster. Hans orubbliga säkerhet, hans oförskämdt förtroliga ton, hans elaka och sluga smälcende, allt hade försvunnit. Hans oroliga blick, spända anletsdrag, dystra min, den darrning som stundom skakade honom, allt förrådde hans själs betryck. Förändringen hos honom var så i ögonon fallande att tillochmed herr de Sairmeuse märkte den. — Hvad har du haft för missöden, Chupin? frågade han. — Jag har haft det missödet, svarade den gamle tjufskytten, att då jag begaf mig hit kastade barnen i staden smuts och stenar efter mig ..Jag sprang, de förföljde mig ropande till mig: Förrädare! ... Usling! ... Hans händer knutos mot tomma rymden liksom om han tänkt på någon hämnd, och han tillade: — Nu äro innevånarne i Montaignac belåtna då de veta att baronen flytt ... De fröjda sig deröfver. Ack!... denna innevånarnes glädje skullo ej bli af lång varaktighet. (korts.)