Göteborgsposten – 13 juli 1869, sida 1

Han steg fram med mörk min och yttrade att allt detta visserligen var godt och väl, men att det angelägnaste var att skrida till en undersökning, hvarigenom man skulle fa lära känna de medel som användes för flykten och genom dem måhända få reda på medbrottslingarne. Vid det enkla ordet: undersökning kunde hvarken hertig de Sairmeuse eller herr de Courtomieu öfvereinna en lätt darrning. Kunde de vara okunniga om att det ofta beror på en småsak, att hemligheten af de skickligast hopspunna intriger blir upptäckt! Hvad behöfdes det väl här för att sanningen skulle komma i dagen? En försummad försigtighetsåtgird, en obetydlig detalj, ett ord, en åtbörd, ett intet... De darrade af fruktan att denne officer vore en man af ctt öfverlägset skarpsinne, för hvilken deras spel låg i öppen dag, eller som åtminstone hyste misstankar som han längtade efter att få bekräftade. Nej, den gamle löjtnanten hyste ej ens någon misstanke; han hade talat så på höft, endast för att ge luft åt sitt missnöje. Hans iaktagelseförmåga var tillochmed så föga skarp, att han ej märkte det snabba ögonkast som vexlades mellan marquisen och hertigen. Martial märkte detta ögonkast, han. — Jag är af löjtnantens åsigt, yttrade han med en artighet som var alltför studerad för att ej vara ett skämt. Ja, man måste anställa en undersökning ... det är lika snillrikt tänkt som väl taladt.