Göteborgsposten – 9 juli 1869, sida 2

— Och er hustru? ... yttrade Lacheneur. Den hederligen bergsbon darrade, men yttrade: — Hon skall förena sig med oss. Lacheneur fattade hans hand och tryckte den mod värma. — Ahl... ni äro hederliga menniskor, sace han. Gud skall belöna er för er barmhertighet mot der stackars fridlyste... Men ni ha redan gjort alltför Jag skulle vara den föraktligaste bland mennis onödigt blottställer er... Jag förmår J ej längre räddas. Han drog till sig den unga qvinnan sm snyftade och kysste henne på pannan: — Jag har en dotter, mumlade b an, skön som ni, mitt barn, ädelmodig och stolt som ni. .. Hvad har blifvit af dig, dig som jag obarmhertigt uppoffrade ät mitt hat... Beklaga mig ej, hvad som än må nända mig, så har jag gjort mig förtjent deraf. Ljuden af fotstegen blefvo allt merr och mer tydliga. Lachereur resto sig upp, samlande för det afgörande ögonblicket all den energi hvaraf hang själ var mäktig... — Stanna! .. befallde han ÄAnte ine och hans hustru. Jag går ut, jag vill ej att man arresterar mig i ert hus. Då han yttrat detta giek han ut, med fasta steg, högburet hufvud, lugn och säker blick. ES Soldaterna hade nu hunnit from. — Det är ju Lacheneur I söken?... ropade: han till dem med stark röst. Här är jag! . Jag öfverlemnar mig åt er. (Forts.) 7nycket ... . kor, om jag ej lö agre, jag vill