Göteborgsposten – 9 juli 1869, sida 2

— ä—ss—ä0T——— — Antoine framställde emellertid sina förhoppningar och farhågor för herr Lacheneur. — Utmattad och sårad som ni är, sade han till honom, skall ni ej på ett par veckor vara i stånd att ut: härda en lång marsch ... Under den tiden måste man dölja er... Jag känner lyckligtvis till en säker tillflyktsort upp i berget några bösskott härifrån . .. Jag skall föra er din! i natt. försedd med lifsmedel för en vecka ... ; tt halfqväfdt rop af hans hustru afbröt honom. Han vände sig om och såg honne nära vanmäktig, lutad mot dörren, med armen utsträckt mot den stig som : från Saint-Pavin förde till hyddan. : Hon yttrade: : — Soldaterna! ... nu komma de! Hastigare än tanken rusade Lacheneur och bergsbon mot dörren framräckande hufvudena för att se utan att visa sig. Den unga qvinnan hade sagt sannt. Montaignacska jägarne gingo långsamt uppför stigen, besvärade som de voro af sina höga med sporrar försedda stöflor. I spetsen marscherade Chupin, som uppmuntrade dem med ord och åthäfvor. : Ett oförsigtigt ord af den lille herde med hvilken ? han talat hade tjugo minuter förut afgjort Lacheneurs öde. Återkommen till Saint-Pavin och erfarande att soldaterna sökte chefen för de sammansvurna hade denne gosse yttrat. — Jag mötte honom på bergen, han frågade mig om i.