Göteborgsposten – 9 juli 1869, sida 1

vid ordet: utlemna mig hade den unga qvinnan gjo en åtbörd af förakt och afsky. — Vi silja er, min herre, sade hon... Ah! ni känner ej Antonie . Träd in 1 värt hus, min herre, och kasta er på vår säng, under det jag tillreder ägg och släsk åt er... När min man kommer in, skola vi rådgöra .. Dagen var redan långt framskriden då husbonden visade sig. Han var en starkt byggd bergsbo med öppet och redbart ansigte ... Då han såg främlingen sitta framför sin härd bleknade han rysligt. — Olyckliga! ... sade han till sin hustru, du vet då ej att den man, hos hvilken denne person blir funnen, skall fusiljeras och hans hus jemnas med marken!... Lachencur reste sig upp darrande. Han visste det ej, han! Han kände den summa man utlofvat åt den som förrådde honom, men han var okunnig om de straff med hvilka man hotade hederliga menniskor. — Jag afläägsnar mig, min herre, yttrade han. Men landtmannen lade sin stora hand på sin gists axel och tvang honom att sätta sig. — Jag sade ej detta för att jaga bort er min herre, sade han. Ni är hos mig, och ni skall förbli här tills jag finner ett sätt att sörja för er säkorhet ... Den vackra bondhustrun lade armen kring sin mans hals och yttrade i en ton af den ömmaste tillgifvenhet, — Oh! jag kände väl ditt hjerta, Antoine,