Göteborgsposten – 7 juli 1869, sida 2

unga år grundlade han en firma för jernaffärer, hvilken först bar namnet Wilson and Beckett, sedermera Wilson and Hudson och slutligen Thomas Wilson, Sons and Co. Omkring år 1843 arbetade Wilson, som var en stor importör af svenskt jern, på att få tullen å detsamma, hvilken då uppgick till 1 pr ton, upphätd eller minskad. Vid denna tid säges mssrs Wilson ba sändt omkring 10,000 jern årligen till Sheffield. Också uppgjorde de kontrakter om allt jern som kunde erhållas från vissa svenska grufvor och använde åtskilliga fartyg för att föra jernet till England. Firman upphörde likväl omkr. 1846 med jernaffärerna och började som redare af ångfartyg. Denna affär blefsnart mycket stor, och de ständiga nybyggnaderna för deras ångflotta gaf alltjemt sysselsättning åt arbetarne på Harles skeppsvarf i Hull, å hvilket sirman låtit bygga mer än 40 ångfartyg. Särskildt i norden är firman Th. Wilson, Sons and Co mycket bekant såsom ångfartygsredare. Mr Thomas Wilson sjelf drog sig likväl redan för åtskilliga år sedan ur affärerna, lemnande firman åt sina söner, af hvilka den äldste, mr David Wilson, sedan äfven gått ur densamma, som nu innehafves af tvenne af den aflidnes yngre söner hrr Årthur och Charles Wilson. I förbindelse med firman står äfven en annan af den aflidnes söner, hr J. Wilson, hvilken sedan många år dritver en stor allärsrörelse härstädes och utgör en högt aktad medlem af detta samhälle. Att den aflidne mr Thomas Wilsons betydelse för det samhälle, inom hvilket han drifvit en så storartad verksamhet, varit högst ovanlig, bevisas af den allmänna saknad hans bortgång väckt i Hull. Känd inom hela den merkantila verlden, har bans firma steg for steg blifvit bragt till denna höjd genom den aflidne, hvars kedrande bana såsom affärsman motsvarades af hans verksamhet såsom menniska. En hvar härstädes kännerr:, yttrar en Hull-tidning, huru srikostig, praktisk och från all ostentation fri hans välvilja har varit vid alla vålgörenhetsvärf. Också visade det sig vid hans begrafning huru högt han var uppskat ad af sina medborgare. Troligen, fortfar samma tidning, har aldrig ett mera storartadt eller sannare uttryck af sorg elter och vördnad för en afliden person blifvit bevittnadt inom detta samhälle. En procession af några tusen personer ur alla klasser följde den aflidne till grafven och bevisade sålunda en vördnad och tillgifvenhet, så mycket mera varaktiga som den aflidne vunnit dem genom goda gerningar, hvilka han utölvat utan att söka väcka uppseende.