Göteborgsposten – 6 juli 1869, sida 2

anse sig vara en stat i staten och röra sig således egentligen i feodala föreställningar. De ha ej något sinne för gemenskapen i intressen mellan dem och regeringen. De finna behag i motsägelser, tadel och i att resa svårigheter, men framkomma icke sjelfva med nyttiga förslag och mena, att det blir ministörens sak att reda sig bäst den kan. Ettersom de äro delade i talrika grupper, af hvilka hvardera har sma egna intressen, finnes det blott ett, hvarom de äro eniga, neml. att göra opposition, hvaremot de ej vilja inse, att de böra bevilja, icke ministören, utan landet penningar. Det blir derför måhända nödigt att till hösten vädja till valmännen, för att tillse, om icke de ha bättre blick för de nyare staternas uppgifter och för solkrepresen:ationens ställning, än hrr deputerade, af hvilka hvardera enskilt anser sig par ercellence. De upprepade försäkringarne om personligt förtroende till mig ha naturligtvis icke någon betydelse bredvid ett sådant tillvägagående. Jag är för längesedan uledsen vid alltsammans och har slera gånger begärt mitt afsked; men den gamle konungen vill helst behålla sina ministrar och icke omgifva sig med några nya, ännu icke bepröfvade rädgitvare. Då korrespondententen frågade, huruvida den europeiska ställningen icke medgaf en minskning i militärbudgeten, svarade grefve Bismarck: Nej, Nordtyskland måste vara beväpnadt och på sin post; ty det har ingen sukerhet tor Frankrikes och Österrikes afsigter. Ungland och Amerika ligga i en inbördes familjetvist, och oppositionen vill alls icke veta af någon allians med Ryssland. Alldenstund Nordtyskland genom denna sakernas ställning är hänvisad till sina egna krafter, kan det icke inskränka sin militärbudget. Det franska folket längtar visserligen icke elter krig, men det är af ett temperament, som är lätt antändligt, och om det fattat eld, skall det störta sig i kriget med en våldsamhet, om hvilken de oeniga och flegmatiska tyska partierna icke kunna göra sig någon föreställning:. På korrespondentens anmärkning om, att dessa yttranden mera tycktes angå Preussen än det nordtyska törbundet, svarade grefve Bismarck: IIuru kunna bådas intressen i så fall särskiljas? föreställ eder, att staten Newyork hade en be olkning af 30 millioner och alla de öfriga staterna i Unionen blott en be tolkning af 6 till 7 millioner — ni kan då sjelf doma! Denna korrespondens, om den är auten tisk, bekraftar yuterligare. att Bismarck verkligen är trött vid den liberala oppositionens motstånd och att han derför dragit sig ur aftärerna tillsvidare, i afsigt att sålunda slippa möta densamma, då preussiska landtdagen snart sammanträder. Den stundande sessionen kommer antagligen att bli ganska stormig, och Bismarck är ej tillräckligt stor statsman, för att tåla motsägelser. Röner han sådana, får han som hysteriska qvinnor gerast nervkramp och måste hals öfver hutvud bege sig till sin egendom Varzin, för att under de lummiga allåerna i dess parker svalka sig och hemta det lugn, som aldrig öfvergifver en verkligt stor statsman. En sådan skulle för öfrigt ej sky att tillfredställa de billiga fordringar, som oppositionen framställer: neml. en noggrann kontroll öfver statens medel, och då tolkets representanter fordra att få ha tillsyn ölver dem, måste de ha folket på sin sida. Bismarck skall kanske komma att erfara detta, då han minst önskar det. Belgien har gifvit med sig i sina underhandlingar med Frankrike rörande jernvågsfrägan, hvaraf man kan draga den slutsateen, att Bismarck, då det gällde allvar, sakta drog sig tillbaka. Det stora engelska bladet Times visste redan för flera dagar sedan att berätta harom, meddelande att det belgiska kabinettet gitvit svar på lord Clarendons förest tällningar. Detta sökte man vederligga på officiös väg; men uppgiften har bevisat sig vara riktig. Det är i viss mån anmärkningsvärdt, att de nordtyska tidningarne hittills framställt saken så som om rikskansleren v. Beust ouppmanad blandat sig i den franskbelgiska tvisten och gjort sig till verktyg för de franska planerna, under det England uppmanat den belgiske premierministern FråreOrban att modigt uthärda i kampen med den franska diplomatien och att lägga v. Beusts förslag till handlingarne. Såvidt man kan finna, har ett motsatt förhållande inträdt. Beust har enl. det belgiska kabinettets uttryckligt uttalade önskan sökt åviigabringa en fredlig öfverenskommelse med Frankrike och denna sträfvan har på ett kraftigt såätt understödts af lord Clarendon. Från Brest meddelas den 2 Juli på aftonen: (yooch telegraterade kl. 1,7 på aftonen från Great Basternt : I dar på efleri 1 4 i