Göteborgsposten – 5 juli 1869, sida 2

Han uppmanade baronen att sätta sig och yttrade i det han räckte honom en tidning. — Läs, min herre, högt och utan afbrott, läs ända tills ni ser mig upphöra med mitt arbete... På detta sätt kunde man miesleda väktarne i korridoren ... De kunde komma när som helst ... Några kommo också versligen, hvilka derefter sade til sina kamrater: — Vi ha sett den lifdömde .. han är mycket blek och ögonen ha en förfärande glans ... Han läser högt för att förströ sig ... Korporal Bavois står lutad mot fönstret; han måste ha förskräckligt tråkigt ... Baronens läsning med hög röst hade äfven den fördelen, att om något ringa ljud från korporalens fil utan den kunnat förmärkas, skulle det derigenom alldeles dämpas. Allt under det Bavois arbetade, läste herr dHscorval, läste och läste... Men om hans ö ga uppfattade blott konturerna af orden; om hans läpjar uttalade dem, var huns själ ur stånd att uppfatta meningen. Hans belägenhet var så utomordentlig att tanken ej stod honom bi, eller med andra ord han kunde ej draga den frän ett enda ämne. Han tänkte på utsigterna till sin räddning ... Alla de utsigter han hade voro innefattade i Bavois person. Denne blygsamme men hjeltemodige man satte med största köld i verlden sitt lif på spel för en fullkomligt obekant person ... Då herr dEScorval redan hunnit läsa tidningen från början till slut och ännu en gång påbörjat densamma, lem