gon bland kamraterna, mumlade han i det han vred sina grå mustascher. Denna plan var lättare att fatta än att utföra. Men efter ett ögonblicks eftertanka tillade han: — Det kan låta sig göra. Han hade nämligen mer än ett medel i beredskap, den gode korporalen. Och hvad mer var, han visste att handla skyndsamt, utan att synas brådska, med denna snabba precision i rörelserna som utmärker gamla soldater. Sedan han dragit korken ur det briänvinsmått han medfört, fästade han den vid yttersta ändan af en bland filarne och omlindade derefter handtaget med fuktigt linne. — Detta är hvad man kallar att sätta munlås på sitt verktyg! yttrade han. Han började nu affila gallren. Under hans snabba och skickliga hand skred arbetet framåt med en förvånande hastighet, och filspåren regnade ned i fönsterfördjupningen, utan att detta skärande ljud nöordes som förorsakat baronen så stor förskräckelse. Då hun nu ej behöfde frukta ens de finaste öron, tänkte Bavois på huru han skulle akta sig för att bli sedd. Dörren till fångrummet var försedd med ect judashål, och när som helst kunde någon af fångvaktarne sätta ögat iutill detsamma. Att hänga något plagg öfver detta judashål skulle uppväcka misstankar ... korporalen fann ett bättre medel. Han flyttade det lilla bord på hvilket ljuset var ställdt till en sådan plats att fönstret blef alldeles i skuggan: