— —äa: m11gq cP— — —— — — men vi fortsätta. Just som förhand lingarne skola taga sin början lutar v. ordfö randen, efter att ha kastat en blick ner p åhörarebänkarne, sig fram till sekreterare; och hviskar: Bed Robert Watt stiga hit upj till oss. Uppmaningen efterkommes ; från er af åhörarebänkarne reser sig en smärt, ung domlig figur och går med ledig, obesvärac hållning och högburet hufvud fram till upp höjningen, helsar församlingen med en lätt artig bugning och intager en ledig stol bred vid sin vän sekreteraren. Der han sitter, kar han ses af alla och alla se också på honom, ty Robert Watt är ett namn som, ätven det, har en god klang i Sverige och man är nyfiken att få se denne märkvärdige turist, denne vidtbereste tidningsskrifvare, hvars lätta och qvicka penna skänkt oss så många angenäma stunder, vare sig att den skildrat lifvet bland Australiens negrer eller Paris mohikaner. Törhända utbrister någon vid hans åsyn helt tyst för sig sjelf: Ja, just så hade jag tänkt mig honom! Det är ett intressant hufvud. Kring en hög och öppen panna svallar ett rikt krusigt hår. Blicken är på samma gång klar och djerf, kring den välbildade munnen leker ett behagligt leende och hvilar ett uttryck, som för fysionomisten antyder en anhängare af Luthers bekanta lefnadsregel. Det ligger något på samma gång beslutsamt och elegant i hela hans yttre. Man spårar deri både den djerfve prairieströfvaren och hjelten i salongerna. Ilans blick far omkring den för honom till största delen obekanta kretsen och faller slutligen på den gentemot honom vid pelaren sittande lille landsmannen. En vänlig nick och ett d:o leende utvexlas och i denna stund anade väl ingen af de båda kollegerna att de 14 dagar derefter skulle gemensamt göra sin rund genom verldens tidningsspalter som dödliga fiender, ty om och att de nu verkligen äro det, kan svårligen förundra någon, som läst de grava beskyllningar, de riktat mot hvarandra. I denna obehagliga affär ligger första och största felet naturligtvis hos den anfallande, och det är icke hr Watt. Denne har deremot från början behandlat saken på ett fullkomligt chevalereskt, om också med vår tids åsigter om duellens berättigande icke öfverensstämmande sätt. I alla händelser framstår hans handlingssätt i en vida behagligare dager än dens, som angripit honom. Tidningarne ha redan utförligt redogjort för Sven Renströms död, hans begrafning och hans testamente. För oss finnes i detta hänseende ingen esterskörd att göra. Den aflidne har sjelf rest sin minnesvård, en minnesvård, som skall trotsa seklerna. Ifans lefnad och hans minne tecknas vackert och träffande i den minnesruna, som en tillgifven och tacksam hand ristat på hans graf och hvarur vi anföra följande tvenne verser: Med en vilja stark som stålet, Hamradt i hans hembygds sköt, Gick han städse emot målet Och sin egen bana bröt ; Hågen frisk som suruskogen Göt han kraft i sitt beslut, Öppen, ärlig, redebogen Bytte han sin tanke ut. Ungdom, du som ofta drömmer Om en framtid, om ett namn, Lär hvad sarkofagen gömmer, Hvad den sluter i sin famn; Vill du hiana ärans tempel, Vill du bli en aktad man, Följ den aflidnes exempel Umbär, verka, lef som han, — — -— m— — n Pensionsföreningen för handelsresande och J o andelsbokhållare har nu konstituerat sig, ana agit stadgar och valt styrelse både här och Ål Stockholm. Behofvet och nyttan af dylika I n ensionsinrättningar inom alla korporationer s k ar nu alltmer trädt i dagen och den nu till ( ånd komna är icke minst förtjent af uppmärkp samhet. Planen har också af dem, som deraf I o cola ha sin fördel, omfattats med det intresse, fl t föreningen redan eger närmare 200 ledaöter. Etter hvad vi tro oss veta, kommer ti man ka ok, 0 tto 088 veta,