nd bergningen är öfver, och kunna icke agricol. fösedan berga sig, förtjena de förvisso veder på I namnet numquam contenti. Landtbon fröjda en I sig och stadsbon deltar så gerna i hans glädje pb ty han vet att han också i sinom tid skal en komma att må väl af åden välsignade grö gj dan. För öfrigt tycker han nog, och mec ad I fog, att det börjar bli nästan alltför qvaf op-Jentra muros, sigurligt taladt, och derföre ge tt, han sig så gerna ut ij det gröna, vare sig dI att man härmed menar mjuka gräsmattor under skuggiga trän eller den fräsande vågen, hvars läckra, genomskiuliga grönhet Sörensen och Melby så väl förstått att återgifva på duken. Ar han en af dessa lyckans skötebarn, hvilka älska att krlla sig och kallas sina egna herrar, befaller han fram sitt ekipage ty ar en hå och far direkte till sin präktiga villa i närid I heten af staden, och har han icke hunnit så rsängt på den hala trappan till lyckans tempel, st så kan han väl åtminstone komma ut med ett 8 sextratåg till Jonsered eller en ångslup till 8 Skärgården. Eller kanske han är så lycklig, tj att han är egare af eller delegare i en af f. dessa vackra ochesnällseglande lustjakter, hvilka på senare åren i massa utgått ur Olle i Brandals och hans vederlikars konstförfarna händer. I sådant fall kan han, parodierande ett bekant uttryck, utbrista: Med ingen på Jorden vill seglaren byta! Ty om någon är sfriherre, så är det han, N. B. så länge han har vind i seglen, ty när det mojnar af och stilla bleket inträder förvandlas friherren till galrslafven vid åran, en högeligen svettdrifvande och påkostande, men föga angenäm post. Men — när seglen svälla, kölen far, då är allting lustigt och gladt. Från ö till ö styr han sin lilla farkost, sorgfälligt undvikande alla blindskär och grundvatten. Him len är klar och blå, solen sätter guldkanter på de glittrande böljorna, som fnysa och spotta omkring stäfven som lekfulla kattungar, vinden fläktar salt och sval — pang! der for korken ur en butelj, sjön suger, va de ja! Och när han så vill låta farkosten hvila vid någon vänlig strand, så är det ingen brist på sådana. Visst är det en smula naket och solbrändt deruppe bland de skrofliga klipporna, men så har du också derifrån den präktigaste utsigt öfver hafvet med lufter och himlar, sådane att en målare skulle jubla af förtjusning, Här och der har civilisationen, som rotat in sig äfven i Skärgården, gjort sitt bästa för att hyfsa upp naturen, anlagt utvärdshus, badinrättningar, trädgårdar och bersåer med mera, och så ha Långedrag, Stjernvik och Bratten vuxit upp och konkurrensen kommit i full gång. Om Långedrag ha vi förut talat, Stjernvik har visserligen ännu icke hunnit så långt, men tyckes vara på god väg och erbjuder, äfven det, varma och kalla bad, en tillfredsställande restauration samt höflig och välvillig betjening. Bratten tillhör ännu de mera enkla och anspråkslösa förfriskningsställenas antal, men Just denna anstrykning af naturlig skärgårdsprimitivitet gör det kanske mera tilldragande för en stor del af dem, som på Söndagarne be ångslup göra lustresor i Skärgården. Men låtom oss icke längre ligga i Skärgården. Man behöfver icke gå örver ån efter vatten och icke efter billiga och angenäma förfriskningsställen heller. Nåväl, skulle ni en afton känna er lifvad för att med några goda vänner i naturens sköte få er en smula till lifs, godt, men billigt, så kunna vi med godt samvete i ert minne återkalla en liten lägenhet midtför Svenska Kyrkogården, der ni skall finna skuggiga bersåer, små verandor, den ena med ganska hygglig utsigt, förträffliga sexor och oklanderliga dryckesvaror, men framförallt moderata priser och hyggligt bemötande. Hvad specielt sexorna beträffar, så frestas vi nästan att tro det titulus Gustav Rasch och korrespondenten till Clasgowv Weekly Ilerald(se gårdagens H.-T.) på sina vandringar hittat på den blygsamma Tretti-ettan, då de tala om svenska värdshus supber med 13 eller flera rätter mat. Jag tror, minsann, kära bror lagt sig till peruk !, utbrast häromdagen en känd qvick skämtare, då han mötte en bekant, som verkligen förskaffat sig ett dylikt osvikligt medel att cachera bristande eller totalt utrotad hårväxt. — Åh ja, de ä nog sannt, svarade denne något generad, ithy han lefvat i den sangviniska förhoppningen, att kunna lura publiken med sin falska hårprydnad, de ä hog sannt, men jag har lagt mig till den bara ör roskull, de försäkrar jag, bara för roskull. — Å sådant fall kan ju bror kalla den för en lusttur, skrattade skämtaren och skyndade bort — för att berätta witzen?,